Kultureliten vs Black Coffee: Varför är det miserabla alltid bäst?

Jag slölyssnar på Kulturradions program Biblioteket. Det kan vara ett av det mest deprimerande program man kan höra på svensk radio. Dammiga kulturkärringar som vältrar sig i litteratur som handlar om eländiga liv som "är fascinerande" och "intressanta". Berättelser om öden som involverar statligt förtryck, förnedring, missbruk, psykisk sjukdom och generellt elände är alla ämnen som alltid tas upp i detta eländiga radioprogram.

Sen har de mage att säga att det är ett program som ska stimulera till läsning.

Jag vill mest hacka mig själv i handleden med en slö gaffel där jag står och gör mat i godan ro.

Senast var det en intervju med den begåvade Sofi Oksanen. Hon hade massor med intressant att säga om samhället idag och om den estländska historien under Sovjetockupationen. Tyvärr drunknade allt detta i de synnerligen fåniga resonemang om elände och undergång som programledarna ägnade sig åt. På dem lät det som att allt hopp var ute och mörkret i detta nu höll på att förtära den stackars Sofi.

Egentligen handlar Oksanens författarskap om överlevnad. Och det är mycket möjligt att reportern ville lyfta fram detta i intervjun men producenten kunde inte låta bli att få det att låta tvärtom.

Det här är ingalunda något som bara den mossbeväxta kulturredaktionen på Sveriges Radio ägnar sig åt. Lyssnar du på dom som har det som jobba att prata om litteratur och läsning så handlar det i nio fall av tio om misär på något sätt.

Och när skrev en Augustvinnande författare en glad bok senast? Det vinnande koceptet är byggt på alkoholmissbruk, psykvårdsupplevelser, hemska uppväxthistorier, incest och förnedring.

Jag är så trött på att lyssna på kulturjournalister och bibliotekarier som sitter och blåser svart aska från bladen när de talar om sina favoritböcker.

Varför syns aldrig den livsglada litteraturen som handlar om passionen, njutningen och extasen av att leva?

Vem talar om litteraturen som har ett hjärta som bultar och pumpar varmt blod?