Var sak har sin tid

Var sak har sin tid. Och jag blir allt mer övertygad om att en tid snart är slut och en ny börjar. För tio år sedan skickade jag runt en massa recensioner av skivor jag gillade till olika nättidningar som skrev om hårdrock. Metalcentral.net var den som först gillade vad jag hade skrivit. Sedan slängde jag på vinst och förlust iväg ett mail till Robban på Close Up Magazine. Han gav mig en chans. Jag skrev recensioner i CU i sex eller sju nummer. Det var roligt. Men av olika anledningar avslutade vi mitt uppdrag där.

Åter till Metalcentral där jag gjorde intervjuer med många av mina gamla idoler. Blackie Lawless, Doro, Candlemass, Death Angel, Udo Dirkschneider, Opeth och fotograferat Ronnie James Dio på två meters avstånd från scendiket... listan kan göras lång. Runt 2004/2005 kom jag i kontakt med Slavestate magazine som då kom ut på papper. Och jag har varit Slavestate trogen sedan dess. Det coolaste som hänt mig under den tiden är när min artikel om Napalm Death blev förstasida och kunde ses på varenda Pressbyrå. Det var en cool känsla.

Sedan dess har Slavestate blivit webbtidning med dagliga uppdateringar. Jag har gjort intervjuer med Exodus, Anthrax, Danzig, Saint Vitus, Killing Joke, Danko Jones, Arch Enemy, In Flames, Machine Head, Jamey Jasta, Orange Goblin, Kyuss med flera och skrivit krönikor och recensioner. Det är en passion och det har varit vansinnigt roligt och Slavestate är det ställe där jag verkligen fått leva ut mina Lester Bangs-drömmar.

Redaktörerna Larsa Carlsson och Maria van der Lee har gjort något fantastiskt med Slavestate som ni inte bör missa och att få möjlighet att skriva där är en lyx som är få förunnat. Jag är väldigt tacksam för att ha fått göra det så länge och dessutom fått trevliga bekantskaper på köpet.

Jag har gjort det här i tio år. Och det har med tiden blivit allt sämre med motivationen att göra intervjuer med trötta rockstjärnor som går på autopilot. Det var faktiskt roligare för några år sedan. Då var intervjuerna mer spontana. Eller så har jag tappat energin att lirka fram svaren på de intressanta frågorna.

Det låter som ett lyxproblem naturligtvis att inte vilja prata med folk som Gary Holt i Exodus eller Jaz Coleman i Killing Joke men så är det. Det är inte lika roligt eller intressant faktiskt. Och att lyssna på skivor med dussinband som gör medioker metal har ibland nästan tagit kol på mitt musikintresse. Därför har jag så gott som slutat skriva recensioner.

Men vad är det jag vill komma fram till då? Kanske att det är väldigt troligt att min artikel om Earache Records kan vara den sista jag skriver under överskådlig framtid. Om inte den där förfrågan om intervjutid med Testament går genom. För den kan jag inte motstå.

Jag vill hitta tillbaka till skivsamlaren i mig. Att få tid för att bara lyssna på musik och upptäcka saker. Samla på skivor. Och göra mitt radioprogram på närradion. Och skriva här när jag verkligen känner lusten att göra det.

Var sak har sin tid.

|,,|

Det finns musik jag alltid återkommer till. Som en komet. Under långa perioder lyssnar jag inte alls på viss musik. Men jag vet att det alltid kommer perioder då jag lyssnar genom hela diskografier med Black Sabbath, Alice Cooper, Metallica och Kiss. För hårdrocken finns alltid där. Jämt.

Bakom fasaden som säger att Miles och Coltrane är genier. Bakom depprockaren och utforskaren av elektronisk musik står en fjunig 15-åring med feg hockeyfrilla och kramar det slitna exemplaret av Dios "Dream evil" eller Judas Priest "Painkiller".

Just nu har "Hårdrockens historia" som visas på SVT kastat mig in i en djup hårdrockspsykos igen. Får se när det går över...

Jesusblues

Den 5 december åker jag till Södra Teatern i Stockholm och lyssnar på den gravt religiöse David Eugene Edwards. Det ska bli coolt. Kanske lika coolt som när han spelade här:

Onsdag: I need that record

Inspirerande film om stället vi alla älskar: Skivaffären.

Kultureliten vs Black Coffee: Varför är det miserabla alltid bäst?

Jag slölyssnar på Kulturradions program Biblioteket. Det kan vara ett av det mest deprimerande program man kan höra på svensk radio. Dammiga kulturkärringar som vältrar sig i litteratur som handlar om eländiga liv som "är fascinerande" och "intressanta". Berättelser om öden som involverar statligt förtryck, förnedring, missbruk, psykisk sjukdom och generellt elände är alla ämnen som alltid tas upp i detta eländiga radioprogram.

Sen har de mage att säga att det är ett program som ska stimulera till läsning.

Jag vill mest hacka mig själv i handleden med en slö gaffel där jag står och gör mat i godan ro.

Senast var det en intervju med den begåvade Sofi Oksanen. Hon hade massor med intressant att säga om samhället idag och om den estländska historien under Sovjetockupationen. Tyvärr drunknade allt detta i de synnerligen fåniga resonemang om elände och undergång som programledarna ägnade sig åt. På dem lät det som att allt hopp var ute och mörkret i detta nu höll på att förtära den stackars Sofi.

Egentligen handlar Oksanens författarskap om överlevnad. Och det är mycket möjligt att reportern ville lyfta fram detta i intervjun men producenten kunde inte låta bli att få det att låta tvärtom.

Det här är ingalunda något som bara den mossbeväxta kulturredaktionen på Sveriges Radio ägnar sig åt. Lyssnar du på dom som har det som jobba att prata om litteratur och läsning så handlar det i nio fall av tio om misär på något sätt.

Och när skrev en Augustvinnande författare en glad bok senast? Det vinnande koceptet är byggt på alkoholmissbruk, psykvårdsupplevelser, hemska uppväxthistorier, incest och förnedring.

Jag är så trött på att lyssna på kulturjournalister och bibliotekarier som sitter och blåser svart aska från bladen när de talar om sina favoritböcker.

Varför syns aldrig den livsglada litteraturen som handlar om passionen, njutningen och extasen av att leva?

Vem talar om litteraturen som har ett hjärta som bultar och pumpar varmt blod?

Fredag: musik på bild

Jag älskar levande musik. Och jag gillar att fotografera. Så att fotografera det jag sett och hört har alltid varit någonting jag gjort. Nu ska jag ta tag i den där fotomappen på datorn och framkalla en hel massa i lite större format. Här är några av bilderna jag valt ut.