”The ’Thrax is back man!” deklarerar Joey Belladonna från scenen på Sonispherefestivalen den 7 augusti på Stora skuggan i Stockholm. Han säger det med eftertryck och när man ser hur bandet beter sig på scenen förstår man att han verkligen menar det. Anthrax 2010 är ett band som brinner igen. Gitarristen Scott Ian, trummisen Charlie Benante, basisten Frank Bello och sologitarristen Rob Caggiano samt nämnde sångare bjuder på festivalens kanske mest energistinna framträdande.
Några dagar tidigare talar jag med Joey Belladonna på en knastrig telefonlinje från ett rökskadat Moskva. Skogsbränderna och hettan gör tillvaron nästintill outhärdlig säger Joey med ett torrt skratt.
– Det är varmt och rökigt här. Man tror nästan inte att det är sant. Oerhört skrämmande att se.
"Jag trodde fortfarande på thrash metal och klassisk hårdrock så som vi gjorde den på 80-talet, och gör så än idag."
Sedan beskedet kom i våras att Joey Belladonna åter äntrar scenen med Anthrax på sommarens Sonispherefestivaler så har förväntningarna varit skyhöga. Både för att Joey är tillbaka men också på grund av att Anthrax skulle spela tillsammans med Megadeth, Slayer och Metallica på en del utvalda datum på den ambulerande Sonispherefestivalen. The Big Four kallas denna konstellation populärt då dessa band anses vara de fyra största banden i sin genre. Och frågan är om Anthrax hade kunnat ställa upp utan sin forne kompanjon som före sitt korta inhopp 2005-2007 frontade bandet under dess glansdagar på 80-talet. Förmodligen inte.
Klara besked
Men vad är då skillnaden mellan den här återföreningen och den som ägde rum 2005? Joey låter mellan raderna förstå att förra vändan inte var lika genomtänkt. Nu har mer hänsyn tagits till alla medlemmars situation.
– Den här gången känns det mer som det gjorde förr i tiden. Det är en bra känsla i bandet och alla gör det som vi gillar mest. Turnén har hittills varit hur bra som helst. Egentligen är det ingen skillnad på den här gången jämfört med förra när det gäller vår relation till varandra i bandet. Men den här gången är allting betydligt mer välordnat när det gäller management och hur saker och ting arrangeras och planeras. Nu får vi klara och raka besked allihop om vad som gäller. Så var det inte förra gången. Det känns väldigt skönt. Det gör att jag och de andra kan koncentrera oss på det vi är här för att göra och det är att spela musik. Den delen har aldrig varit problemet med Anthrax.
Spelningarna med resterande tre fjärdedelar av The Big Four har varit stora succéer och det verkar som om alla inblandade har haft lika roligt. Det har framhållits vilken familjär stämning det har varit och allt gammalt groll verkar ha glömts bort.
– Det har varit en helt fantastisk sommar. Det är en dröm alla banden har haft länge, att göra det här. Det har varit stora arenor som varit slutsålda och som sagt, att få spela med Slayer, Megadeth och Metallica är en ynnest.
– Första gången vi träffades allihopa var på den där berömda middagen som Metallica ordnade första kvällen vi spelade tillsammans i Polen. Bara att få sitta ner och snacka med allihop var fantastiskt.
– Det har dessutom varit skönt att stå återförenade på scenen med det enorma gensvar vi får från fansen. Även om jag förstår att man har lite svårt att hänga med i alla turer kring den här återföreningen verkar fansen finnas kvar där ute.
Hålla sig till det man tror på
Historien om Anthrax började i New York 1981. Scott Ian och Dan Lilker (Brutal Truth, Nuclear Assault) startade bandet. Scott har sagt i intervjuer att målet var att låta som Iron Maiden men ganska snart hårdnade tongångarna. Rejält. Debuten ”Fistful of metal” (1984) med Neil Turbin på sång bjöd på thrash metal som inte alls låter speciellt mycket som den brittiska järnjungfrun. Under dessa tidiga år fick ett band från San Fransisco kallat Metallica sova i Anthrax replokal medan de spelade in sin egen debut.
Neil Turbin försvann och Lilker lika så. In kom efter många turer Frank Bello på bas och Joey Belladonna på sång samt Danny Spitz på sologitarr. Den nya sättningen spelade in ”Spreading the disease” som släpptes 1985. Bandet turnerade stenhårt och agerade bland annat förband till just Metallica på den ödesdigra turnén 1986 då Cliff Burton dog i en trafikolycka. Bandet släppte sin mest framgångsrika och kanske mest klassiska platta 1987; ”Among the living”. Detta släpp gjorde bandet riktigt stort. I samma veva släppte man också ep:n ”I’m the man” där Anthrax gör hiphop och blandar hårdrock och rap. Två plattor med Belladonna följde: ”State of euphoria” 1988 och ”Persistence of time” 1990. Dessa två är betydligt mörkare i tonen och samtidigt började det knaka i bandets musikaliska fogar.
1992 fick Joey Belladonna sparken från Anthrax i och med att band och skivbolag letade efter något som passade bättre in i den musikaliska verklighet som grungen bröt mark för. Joey låter inte särskilt bitter över att han fick lämna Anthrax eftersom han inte riktigt kände igen sig i det nya landskapet. Han ville fortsätta spela mer klassisk hårdrock och thrash metal.
– Jag trodde fortfarande på thrash metal och klassisk hårdrock så som vi gjorde den på 80-talet, och gör så än idag. Visst gjordes det mycket bra hård musik på 90-talet också men det har ju visat sig att allting går i cykler. Nu är all den här musiken vi skapade på 80-talet hur stor som helst igen. Man ska hålla på sina värderingar tror jag. Det finns utrymme för alla sorters musik idag.
Sammansvetsade
Anthrax kommer att fortsätta turnera under hösten. Först tillsammans med Megadeth och Slayer och sedan på egen hand i Sydamerika. Efter det är det meningen att en ny skiva med Anthrax äntligen ska spelas in. Bandet har redan spelat in en ny skiva med tidigare sångaren Dan Nelson bakom mikrofonen men den plattan har definitivt skrotats. Några låtar sägs komma med nu när Belladonna är tillbaka men det mesta ska skrivas nytt till plattan.
– Tanken är att vi ska göra USA i september och oktober och därefter Sydamerika, och under tiden ska vi nog skriva ny musik är det tänkt. Förhoppningsvis går vi in i studion i början på nästa år och sen kommer skivan mot vårkanten. Det enda jag nu kan säga om hur det kommer att låta utifrån den enda låt vi än så länge faktiskt har jobbat på så drar det mot ”Presistence of time” i känslan. Därmed inte sagt att soundet blir precis så.
Anthrax är idag en institution. Man har varit med och etablerat en hel musikgenre och man skulle kunna tycka att det inte finns så mycket kvar att bevisa. Men Anthrax har enligt Joey Belladonna massor kvar att åstadkomma.
– Det är den känslan vi har i bandet. Det är ju hela poängen med att spela musik tycker jag. Man skriver ny musik, spelar den live, lär sig nya saker och försöker bjuda publiken på nya riktningar och utvecklas som människor. Min åsikt är att när man spelar musik så ska det alltid finnas en strävan framåt.
– Under de tid då jag inte var med i Anthrax så hade jag mitt eget band och skrev och spelade hela tiden. Jag kan inte sitta still och inte göra någonting eller bara harva på i samma fotspår. Det får aldrig bli rutin att spela musik och det tror jag alla i bandet skriver under på.
– Därför är det så skönt att vi får göra den här turnén nu och i höst och verkligen spela ihop på scen. Det gör oss bättre som band och starta en utveckling tillsammans igen. Det blir bättre musik i studion sen när vi är sammansvetsade som band igen. Anthrax är tillbaka igen med full kraft ska du veta, avslutar Joey Belladonna.
Publicerat på
Slavestate.se i augusti 2010
Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.