Mitt femtonåriga hårdrocksjag

Någonstans där inne i bakom det grånade skägget och krämporna som dyker upp när man närmar sig 40-år så bor det en 15-åring som med fjun på hakan åker moped med Iron Maiden i öronen. Jag har tagit hand om den här femtonåringen i alla dessa år. Gett honom hamburgare och Coca Cola och sett till att han har det bra. Jag har aldrig försökt glömma honom eller bett honom att klippa sig och växa upp. Jag vägrar. För jag behöver honom.

Det som har förändrats är dock att jag nu mer vågar släppa fram honom lite oftare. Han märks mer i min vardag. Kanske är det en 40-årskris? Jag har aldrig slutat älska min hårdrock. 15-åringen har liksom varit väktaren till mitt hårdrockshjärta.

"Är det moget?" frågar jag mig ibland när jag kör bil själv och spelar Twisted Sisters "Stay hungry" på löjligt hög volym. Samma fråga dyker upp när jag köper en gammal platta med Yngwie Malmsteen på skivbörsen. Men så tittar jag på Kenth bakom disken och inser att han här äldre än mig och har fortfarande tröjor med bandtryck på utan att se det minsta omogen ut. Det är en tröst.

Jag sitter och tittar på en text jag börjat skriva för ett uppdrag som jag tagit på mig mot bättre vetande. Det ska handla om Iron Maiden och varför jag älskar bandet så mycket. Den ska förklara för dem som inte begriper Iron Maidens storhet eller hårdrocken för den delen varför man aldrig tröttnar och varför jag efter snart trettio år som hårdrockare fortfarande sitter och stirrar på omslaget till "Powerslave" från 1984.

Jag sitter mittemot den där fjuniga 15-åringen och ställer frågor om det här. Han flinar mot mig. Rättar till sin ishockeyfrisyr och sätter på sig den blå integralhjälmen och startar Puch Dakotan och säger:

Well, all I got to say to you when you tell me not to play,
I say, "No!"
So, if you ask me why I like the way I play it
There's only one thing I can say to you


I wanna rock!