Jag hade ingen som helst relation till Bob Dylan innan jag träffade Alex. Min bäste vän som har ett osunt nära och fanatiskt förhållande till Bob. En Dylanolog i ordets rätta bemärkelse. Och nu snackar vi sena tonår i slutet på 80-talet här. Hur som helst så brydde jag mig inte om Bob Dylan innen Alex. Men sen har jag gjort det. Och Alex har alltidd bistått med kunskap och ibland tröst när jag inte har fattat.
Mitt Bob Dylan-lyssnade är relativt enkelt. Jag uppskattar protestsångaren Dylan på skivan "The freewheelin Bob Dylan" och "The times they are-a-changin'". Jag gillar poeten på "Blond on blond" och "Highway 61 revisited" och jag gillar den åldrande Dylan på "Time out of mind". Ungefär så. Och jag tycker att det räcker långt nog. Man behöver inte äga alla liveversioner av "Tangled up un blue" som har släppts (även om jag misstänker att Alex hävdar motsatsen) och man behöver inte delta i debatten om vad Bob gjorde i Woodstock den där sommaren 1966 innan MC-olyckan.
Man kan uppskatta Bob fför vad han verkar vara när man ser och hör honom.
Alltså en av musikhistoriens stora. Och populärkulturens stora för den delen. För Bob Dylans roll i den går inte att underskatta.
Så grattis Bob på din 70-årsdag. Jag misstänker att du inte bryr dig om att fira den. Det är liksom inte din grej.
Mannen med världens längsta texter...
SvaraRaderaEtt steg närmare döden. Ja, det är vi alla.
Ofattbart.
Men, Dylan, Dylan lever alltid kvar...
/Marie