Torsdag: Att vänta på sina hjältar

Jag har lyssnat på Anthrax sedan 1986 eller 1987. Jag minns inte riktigt. Men man kan lungt säga att bandet betytt mycket för mitt musiklyssnande. För två dagar sedan skulle jag göra en intervju med just Anthrax. En av orsakerna till att jag började skriva om hårdrock var just att få göra sådana här intervjuer. Det erkänner jag villigt. Jag är först och främst ett fan av musiken snarare än en hårdnackad journalist. Jag gillar att prata med mina gamla hjältar.

Nu ringde aldrig Anthrax. Det är sånt som händer i den här branschen. Kommunikationen mellan A&R och banden funkar inte alltid klockrent. Och där sitter jag och undrar om man kan slappna av nu och glöma intervjufrågorna för tillfället eller om telefonen plötsligt ska ringa på fel tid. Det har också hänt.

Men när jag sitter där och väntar så känner jag mig som den där 16-åringen igen. Full av förväntan, surfandes på nätet och läser gamla intervjuer, tittar på videos och lyssnar på plattorna. Tänk om man fick prata med Charlie, Joey eller kanske till och med Scott!

Fan vad coolt det skulle vara.