Imorgon åker jag och svågern på Sonisphere i Stockholm. På tolv timmar får jag se och höra en handfull av mina favoritband. Musik som jag växte upp med. Iron Maiden, Mötley Crüe, Alice Cooper, Slayer, Anthrax. Det är nästan för mycket. Och det handlar (förutom att det är bra musik) så mycket om nostalgi att jag nästan skäms.Det här är soundtracket till att växa upp i Kolbäck under andra halvan av 80-talet.
Morgondagen är Rockbox på radion, mopeder, första flickvännen, Tunboskolan, vinylskivor, Bagen på TV och en väldigt skum frisyr.
Det kommer att bli så jävla bra, om ni ursäktar uttrycket.
Och som bearnaisesås till skinksnitzeln så ringer samma svåger och frågar om jag vill med på W.A.S.P i höst. Vad tror ni jag svarade?
Följ mig på Twitter imorgon för direktrapporter från ground zero. Och läs mina recensioner på Slavestate under nästa vecka.
*
Det var förresten Joey som ringde igår. Han var trevlig. Jag var en stammande tönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar