Blackie Lawless.
På något sätt har han följt mig i livet. Första gången 1984 då W.A.S.P slog igenom med dunder och brak i det svenska folkhemmet. Nationen skakade när Blackie hackade kött på scenen.
Sen fick han mig att inse att hårdrock också kunde handla om allvarligare saker i och med min favoritplatta "Headless children".
För tre år sedan fick jag möjlighet att intervjua Blackie i och med plattan "Dominator". Det var en av de roligaste och värsta intervjuer jag gjort. Blackie var avig, ville prata amerikansk politisk historia och gav ganska luddiga svar på var han egentligen står rent politiskt. Men det var bland det häftigaste som hänt mig när telefonen ringde och rösten i andra änden säger "Hi Magnus this is Blackie...". Jag förbannar mig själv varje gång jag tänker på det att jag inte fick igång bandspelaren i tid så att jag fick med det på bandet.
För jag är först och främst ett fan. Sen journalist.
Kanske är det en 40-årskris under uppsegling men jag är löjligt exalterad över morgondagen. Jag har sett W.A.S.P två gånger tidigare. Senast, som var 2008, var Blackie oerhört taggad och studsade ystert omkring på scen som vilken 20 åring som helst. En lysande spelning på alla sätt.
Spelar han titelspåret "Headless children" eller "Thunderhead" från samma platta imorgon kan jag dö lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar