Genierna från Eskilstuna

Kent håller hov. De kallar till presskonferens inför kommande skivsläpp. alla, och då menar jag alla, är inbjuda att ställa frågor. De svenska musikjournalisterna knorrar. Inga enskilda intervjuer. Nu måste de ställa sina enfaldiga frågor om pengar och vad texterna handlar om så att alla hör dem. Pinsamt.

Bandet svarar truligt och kortfattat på Aftonslaskan och Sexpressens frågor. Bloggarnas och fansens frågor besvaras med större intresse.

Maktbalansen rubbas.

Jag gillade Kent tidigare för deras klockrena analyser av min egen generations åldersångest. Nu inser jag att Kent är fullständigt geniala som band överhuvudtaget.

Musikindustrin är en gast utan själ

I den senaste utgåvan av utmärkta Close Up Magazine som jag vet görs av människor som älskar musik finns en annons på baksidan för en skivdistributör. Längst ner i högra hörnet gör man reklam för det senaste släppet från dalmasarna i Sator. Ett band som jag respekterar och högaktar för deras musikaliska bedrifter genom året. Jag läser texten som konstaterar att Sator är tillbaka i gammal god form. Sen kommer den sista meningen som gör mig helt kall ända in i benmärgen.

"Sator är nu aktuella i reklamen för Norrlands Guld med låten 'I wanna go home'".

Skjut mig.

Det här är beviset för att dagens musikindustri är en kyrkogård befolkad av döda kroppar och feta maskar. Vi har kommit till den dagen då ett band är aktuella med en låt i en reklamfilm. Bandet har en ny skiva ute men man väljer att lyfta fram att det är i en reklamfilm som bandet nu hörs. Märk väl att låten dessutom är 19 år gammal. 

Jag tror att det här är den främsta anledningen till att Kaj Kindvall lägger av på lördag. Han vill inte sitta i radio och säga "och här är den senaste låten med Robyn från Mekonomens reklamfilm som nu går på TV4".

Musiken håller på att bli kulisser för mat, tvättmedel och tamponger. Och så undrar skivbolagen varför folk inte vill köpa skivorna eller musiken längre.

Dagens film.

The Final Days Of Full Circle Records - A Documentary By Michael Greene. In October of 2006, a small mom and pop record store in Southern New Jersey named Full Circle Records announced that it was going out of business and that the liquidation sale would continue until mid December. Ironically, at approximately the same time, Tower Records, the iconic juggernaut of the music retail market, made the same announcement. Something has happened to the music retail world and it seemed to have happened overnight. ...Or did it? The Final Days Of Full Circle Records is a fascinating documentary that provides valuable insight into the rise and fall of the record store industry and subculture which may change the way you think about music, music retail, and the art of collecting music forever.

Tisdag. Höstlöv. Musik. Eufori.

Det drar mot höst. Trädens blad skvallrar om det liksom den där isande känslan i luften tidigt på morgonen. Hösten har sitt eget soundtrack. Sin egen ton. Den här hösten låter så här i mina öron.

Kausal

A Swarm Of The Sun

Come Sleep

Allt finns av en händelse att köpa i svinsnygg förpackning från ett och samma ställe. Den lilla etiketten Version Studio. Köp plattorna direkt därifrån och stöd ett oberoende litet bolag.

Måndag: Att ge sina barn sunda förebilder

Det gäller att fostra sina barn så att de växer upp med sunda värderingar och vettiga förebilder. Alltså tar man med sonen på den stora utställningen om Kiss som går att beskåda i Köping av alla ställen på stadsmuséet fram till helgen.

Det är en fantastisk utställning som utgörs av samlaren Alexander Johanssons Kissprylar. Det är dockor, orginalskivor, instrument, bilder, flipperspel, pressklipp och mycket mer.

Sonen gillar Kiss. Det har jag sett till. Det var ganska lätt. Jag visade honom omslaget till "Destroyer" sen var han såld och Gene Simmons är utan tvivel favoriten med sina drakstövlar. Dom andra har "högklackat och strumpbyxor" och det är inte häftigt enligt E.

Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.

Respekt.

Det är en rätt talande situation som säger mycket om Kiss som fenomen. Hur den här superkommersiella gruppen som egentligen är helt och hållet en ren affärsstrategi kopplar samman fans från 4 år till någonstans i 50-årsåldern.

Själv har jag gillat Kiss sedan 1984 då jag såg videon till "Heavens on fire" där Gene har sin übercoola yxbas. Nu har jag äntligen sett den på riktigt. Kiss har funnits i mitt musiklyssnade liv sedan dess. Imagen, musiken och hela mytologin är oöverträffad i musikhistorien. Den håller till och med nu när man vet hur dom ser ut, att Kiss är en stor affärsdrivande maskin och att de sparka medlemmar och ersätter dem med nya i samma kostymer och smink.

Men Kiss är alltid Kiss. Någonting större än livet självt.

Det, mina vänner, är sann rock 'n' roll.

Torsdag: Kapitalistens mål är monopol

Två intressanta saker hann jag läsa i DN i morse.

Tretton fristående förläggare skriver på DN Debatt om hur Bonnier nu har total kontroll över bokmarknaden genom att bli den störste distributören av pocketböcker i landet. Det är inte orimligt att tro att Bonnier kommer att gynna sina egna titlar framför andras. Bonnier vägrar kommentera. Ansvarig minister är tyst.

*

I en nyhetsnotis i DN (tyvärr ingen länk) så berättas det om hur flera intresseorganisationer samt bredbandsleverantörer vill se fler alternativ till Spotify. Idag dominerar denna strömmande musiktjänst marknaden men ersättningen till artisten är mycket låg. Ett exempel som ges är Lady Gaga vars hit "Pokerface" spelats en miljon gånger på Spotify. Utbetalat till artisten: 1.100 kr. Resten tog skivbolaget.

Och det är skivbolagen som verkar vara problemet. Det är dom som sluter avtalen med Spotify, det är dom som motsätter sig lösningar på nedladdningsproblematiken efter som de flesta av dessa ger artisten mer pengar och mer kontroll över sina verk.

*

Någon som har total kontroll verkar det som i alla fall är Robyn.

Det är coolt.

Konsumentmakt

En lyckad kampanj på Facebook resulterade i att Rage Against The Machines 17 år gamla låt "Killing in the name" toppar Englandslistan strax före jul. Den här veckans förstaplats har i flera år varit vikt åt vinnaren av programmet X-Factor som är motsvarigheten till Idol.

Men nu har uppenbarligen 500.000 peroner tröttnat på fabricerade stjärnor och vägrat följa skivbolagens marknadsföringsplan.
Till BBC säger Zach de la Rocha:

"We are very, very ecstatic about being number one. It is an incredible organic grassroots campaign. It says more about the spontaneous action taken by young people throughout the UK to topple this very sterile pop monopoly."

Kosumenterna kan om de vill. Dessutom visar det kraften i de sociala medierna och på de möjligheter till samling för en gemensam sak som nätverkssamhället innebär.

Du sköna nya värld...