Musikindustrin är en gast utan själ

I den senaste utgåvan av utmärkta Close Up Magazine som jag vet görs av människor som älskar musik finns en annons på baksidan för en skivdistributör. Längst ner i högra hörnet gör man reklam för det senaste släppet från dalmasarna i Sator. Ett band som jag respekterar och högaktar för deras musikaliska bedrifter genom året. Jag läser texten som konstaterar att Sator är tillbaka i gammal god form. Sen kommer den sista meningen som gör mig helt kall ända in i benmärgen.

"Sator är nu aktuella i reklamen för Norrlands Guld med låten 'I wanna go home'".

Skjut mig.

Det här är beviset för att dagens musikindustri är en kyrkogård befolkad av döda kroppar och feta maskar. Vi har kommit till den dagen då ett band är aktuella med en låt i en reklamfilm. Bandet har en ny skiva ute men man väljer att lyfta fram att det är i en reklamfilm som bandet nu hörs. Märk väl att låten dessutom är 19 år gammal. 

Jag tror att det här är den främsta anledningen till att Kaj Kindvall lägger av på lördag. Han vill inte sitta i radio och säga "och här är den senaste låten med Robyn från Mekonomens reklamfilm som nu går på TV4".

Musiken håller på att bli kulisser för mat, tvättmedel och tamponger. Och så undrar skivbolagen varför folk inte vill köpa skivorna eller musiken längre.