Måndag: Att ge sina barn sunda förebilder

Det gäller att fostra sina barn så att de växer upp med sunda värderingar och vettiga förebilder. Alltså tar man med sonen på den stora utställningen om Kiss som går att beskåda i Köping av alla ställen på stadsmuséet fram till helgen.

Det är en fantastisk utställning som utgörs av samlaren Alexander Johanssons Kissprylar. Det är dockor, orginalskivor, instrument, bilder, flipperspel, pressklipp och mycket mer.

Sonen gillar Kiss. Det har jag sett till. Det var ganska lätt. Jag visade honom omslaget till "Destroyer" sen var han såld och Gene Simmons är utan tvivel favoriten med sina drakstövlar. Dom andra har "högklackat och strumpbyxor" och det är inte häftigt enligt E.

Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.

Respekt.

Det är en rätt talande situation som säger mycket om Kiss som fenomen. Hur den här superkommersiella gruppen som egentligen är helt och hållet en ren affärsstrategi kopplar samman fans från 4 år till någonstans i 50-årsåldern.

Själv har jag gillat Kiss sedan 1984 då jag såg videon till "Heavens on fire" där Gene har sin übercoola yxbas. Nu har jag äntligen sett den på riktigt. Kiss har funnits i mitt musiklyssnade liv sedan dess. Imagen, musiken och hela mytologin är oöverträffad i musikhistorien. Den håller till och med nu när man vet hur dom ser ut, att Kiss är en stor affärsdrivande maskin och att de sparka medlemmar och ersätter dem med nya i samma kostymer och smink.

Men Kiss är alltid Kiss. Någonting större än livet självt.

Det, mina vänner, är sann rock 'n' roll.

Onsdag: Inga kompromisser

Det är kanske fågelsången eller solen. Det spelar egentligen ingen roll. Det är nu det händer. Den verkliga islossningen. När de första 20 graderna sveper ner på stadens gator. Människorna hittar ut. Börjar umgås. Kommunicerar.

Efter en lång dag som också handlar om kommunikation vill jag inte kommunicera. Jag går ut i trädgården istället och rensar ogräs. Det är meditativt.

De senaste dagarna har jag hittat ny musik. Long Distance Calling. Tänk Isis. Shoegaze. Man njuter av de långa partierna med lugn och man välkomnar den förlösande eruptionen av gitarrer. Det är kompromisslöst.

Jag gillar dom som inte kompromissar med sin konst. Därför är jag glad att jag hittills fått två ja tack fråm gästskribenter på den här bloggen till sommaren. Två personer som jag upplever som ganska kompromisslösa. Fler tillkommer.

Vi kastar galna idéer över lunchbordet på jobbet. Saker man skulle kunna göra. Eller i alla fall ge andra förutsättning att göra. Vi skrattar mycket. Inser vilka effekter det skulle kunna få.

När jag hör ordet kulturpolitik kryper det dock i mig. Det är bara totalitära stater som kontrollerar kulturen med politik. Många är bekymrade över att de konservativa i England inte har någon kulturpolitik. Jag säger att det kanske bara är bra. Då kan folk få göra vad dom vill. Utan avsaknaden av kulturpolitik skulle vi inte ha punken idag.

Kultur är kommunikation.

Kultur är gemenskap.

Gemenskap är samhället.

Samhället bör ha en strategi för att försäkra det fria skapandet hos människor. Men det är inte samma sak som politik.

Frågor på det?

Många säkert.

Det har jag med.

Modefredag: Världens bästa skor fyller 50

Jag skriver sällan om kläder här och det kanske beror på att jag inte är jätteintresserad av kläder. Men skor är en helt annan sak.

I år fyller Dr Martens 50 år. De senaste 15 åren har jag ägt tre par Dr Martens. Två kängor och ett par skor. Tre par på 15 år. Vilket annat skomärke håller så länge?

Det svarta lädret och den gula sömmen. Den syrafasta sulan som fjädrar lätt. En perfekt sko.

Men ett par Dr Martens kräver att man lider lite i början. De första veckorna är dom oftast skoningslösa mot fötterna. Men sedan smälter fot och sko samman.

Och bär du ett par Martens så bär du också en hel kultur på dina fötter. Punk, grunge, ska... alla bar Dr Martens. Det är coolt.

Under hela året komemr saker att hända på Dr Martens jubileumswebb och man börjar med den här minidokumentären. Se, gå, njut!

Fredag: decibelmagi

Sent igår kväll åkte jag genom ett mörkt och blött Sörmland. Jag passerade norrut över sundet och dimman reste sig ur den spruckna isen då det kalla vattnet exponerades mot plusgraderna.

Ur högtalarna i bilen pulserade The KLF:s "Last train to trancentral".

Det var ren decibelmagi.

Jag tänker på musiken, konsten och livet. Hur allting hänger ihop. Det har varit en konstig vecka där saker och ting har hängt ihop på ett märkligt sätt. Det ena har givit det andra och tillfälligheterna har spelat mig underbara spratt.

Jag önskar mig ett flexiblare liv där allt får plats.

Ett liv där ordet "kompromiss" inte existerar.

Torsdag: Livet ska vara som frijazz

En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.

Plötsligt känns orden för trånga.

En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.

En annan börjar plötsligt skriva om konsten.

Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.

Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."

Livet ska vara som frijazz.

Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.

Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.

När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.

Kan man skriva så?

Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.

Jag har min penna.

Vad har du?

*

Här hittar nu mer ljudmateria.

TIsdag: 120 mil LSD i kroppen

Kaffet är svart och en välsignelse denna morgon. Dagen som är måndag men faktiskt tisdag. Jag känner mig lite dikeskörd. Tiden är lite tillknuffad så att den känns skev.

Kanske är det helgens bilåkande som gör det. 120 mil Skåne tur och retur. Att köra 40 mil i sträck mellan Malmö och Mjölby blev lite som en LSD-tripp.

Såg utställningarna på Moderna museet i Malmö. En var om 60-talets konst i allmänhet och en liten del av den tillägnades Diane Arbus fotografier. Geten var också där. Och alla de här fantastiska verken av Fahlström och Franzén.

Hela upplevelsen var mycket inspirerande.

Konst var roligare förr i tiden. Eller det måste ha varit roligt att vara konstnär förr i tiden då man faktiskt kunde få reaktioner på det man gjorde. Och det måste ha varit roligare eftersom det var lättare att provocera den etablerade smaken.

Det kan man inte på samma sätt idag.

Men länge leve konsten.

Tisdag: Black coffee, somehow soothing, no matter where I go.

De dresserade aporna på SJ lyckas köra tåget i någorlunda tid idag. Eller i tid... det var tio minuter sent men i SJ:s värld är det precis i tid.

*

"Vi färdas i små tankar. Vi har sidovagnar utan ankar. Vi sitter och babblar på små kaféer.Vi har fått syn på solens runda klot genom molnridån. Vi anar ett ljusare liv efter den extremt lugubra och ledsamma vintern."

Alinge säger så. Han säger det bra.

Själv filmade jag det förra året:



*

Moderaterna gör väl bara det andra partier alltid har gjort fast lite mer effektivt och samhällsekonomiskt mer sunt. För betalat för röster har man väl alltid gjort?

*

Under min hand känner jag hur det knuffar och buffar. Det är en vild en det här.

*

Är någon förvånad över att det sextrakasseras vilt i kulturens värld?

*

Sportjournalisters dumhet överträffas endast av sportutövarnas när de faktiskt svarar på de infantila frågorna som ställs.

*

Kaffet är svart. Det är alltid en tröst.

Fredag: Kulturelitist i en ding ding värld...

Jag läser att James Ellroy slängt ut en reporter från GT mitt under en intervju. Man vill ju läsa Ellroy ännu mer nu...

*

Senaste numret at min facktidning Journalisten har en lång och intressant artikel om kulturkritiken i dagens tidningar. Eller rättaresagt avsaknaden av den. Jag underar varför man alltid blandar ihop kultur och nöje. Det är faktiskt inte samma sak. Riktigt. Och eftersom nöjet har trängt tillbaka längre essäer, recensioner och djuplodande reportage och artiklar i våra största nyhetstidningar så ifrågasätter jag det ännu mer. Inte ens DN:s satsning under rubriken Kultursöndag är värd sitt namn. Inte ens en dag i veckan kan de låta bli att skriva om Melodifestivalen som om den vore den största kulturhändelsen just nu.

Boklördag i samma morgontidning däremot håller än så länge vad namnet lovar.

Jag tror att det behövs arenor i dagspressen för samtal och resonemang om kulturen i stort.

*

Veckans ord: köttklister. Man blir lite äcklad samtidigt som man blir väldigt nyfiken...

*

Lyssna på det här.

*

Igår basunerade Resume.se ut att Teliapappan kräver svar. Jag visste inte att han fanns på riktigt. Den riktige ICA-Stig är förbannad för att det finns en "falsk" ICA-Stig som Twittrar om hur bakfull han är och om att han aldrig får ligga med någon. En majoritet av svenskarna saknar dessutom Gina Tricos förra modell enligt Aftonbladet.

Är världen knäpp?

Japp!