Jag längtar alltid tillbaka

Jag längtar alltid till New York trots att det var länge sedan jag var där nu. Att äta frukosten på en dehli med bagel och blaskigt kaffe i handen på i ett gatuhörn. Att gå genom Central Park. Att dricka kaffe på ett café i Greenwich Village. Att ständigt förundras av skyskrapornas höjd. Att lyssna på tusentals samtal som passerar. Att inse att det här känns som jordens medelpunkt (fast det egentligen inte är det). Att stå på Manhattans södra udde och inse att man står där med människan man älskar mest av allt och bestämmer sig för att skaffa barn, hus och gifta sig. Att prata med människorna. Att lyssna på poeterna i Washington Square Park. Att se det överdrivna konsumerandet på 5th Avenue. Att inse att det är här alla mina idoler som Allen Ginsberg, Patti Smith, Ramones, Lou Reed och hundra andra har bott och levt sina liv. Det är en svindlande tanke. Varje gatuhörn är en filmkuliss. Varje adress en historia. Jag längtar alltid tillbaka.

(Foto: M. Tannergren)

biografi: dagar i staden

vi vandrade genom central park den där vårdagen i maj. det är sju år sedan nu. före barnen. före huset. en annan tid. det är svalt i skuggan men varmt i solen. vi vandrade genom parken i jakt på ängeln. den som vi sett i filmen.

dagarna i staden liknande inga andra. promenaderna genom bergskedjorna av skyskrapor och höghus. floderna av människor. varje korsning en scen i en film. vi vandrade bland legenderna som format verkligheten på så många sätt.

en kopp kaffe på café figaro. en kort vila på en bänk i greenwich village där jag plötsligt såg ginsbergs vålnad gå runt ett gatuhörn. naken naturligtvis. dylans stenar rullar ner för gatan vid washington square och någon säger att solen ska skina imorgon också.

jag minns varenda steg. varenda korn av verklighet från de där dagarna. varenda lukt och röst. jag har aldrig tittat så mycket på himlen. och på dig.

Saker som inte lämnar mig ifred: Kaffe

Bloggägaren med den kopp som var den bästa någonsin i handen.

Minns du den bästa kopp kaffe du någonsin druckit? Det gör jag.

Det var för sex år sedan i korsningen sjätte avenyn och 34:e gatan i New York. Vid niotiden tror jag det var. En pappersmugg med blaskigt amerikanskt kaffe.

Det var den godaste kopp kaffe jag någonsin druckit.

Kaffe handlar oftast inte om smak, arom eller kvalité. Det handlar om plats och tid. Morgonkaffet smakar bättre än eftermiddagskaffet. En kopp svart java sen på kvällen när deadline närmar sig. Sittandes på altanen med näsan mot solen i slutet på mars när snön smälter och händerna knäppta kring koppen med de svarta  brygden i.

Kaffet handlar också om själva tillagningsprocessen. Att mala bönor, lukta på innehållet i en nyöppnad påse, mäta upp vatten och det malda kaffet, preparera koppar och tillsätta socker. Jag vill ha en stor kaffemaskin med kranar och munstycken som man kan vrida på som på en ångmaskin. Det är en ritual.

Kaffe handlar om ro. Ro att sitta en förmiddag med morgontidningen och bläddra i och en kopp nybryggt kaffe i handen. Jag har svårt för att ta med kaffe på till exemepl tåget som vissa gör. Kaffe handlar inte om stress för mig. Det handlar om rofylldhet och kontemplation. En fristad.

Vilken var din bästa kopp kaffe?

Poesi: Allen Ginsbergs spöke

Jag hittade en text jag skrivit om Allen Ginsberg i ett helt annat sammanhang på en helt annan plats. Och jag upptäcker att det var länge sedan jag läste något av honom. Det måste åtgärdas.

---

I speak of love that comes to mind:
The moon is faithful, although blind;
She moves in thought she cannot speak.
Perfect care has made her bleak.

I never dreamed the sea so deep,
The earth so dark; so long my sleep,
I have become another child.
I wake to see the world go wild.

- An eastern ballad

Vi sitter på en mur i Central Park. Det är samma dag. Plötsligt står han där. Jag vet inte vad han heter men han är en mycket trevlig och glad afroamerikansk man. Han ser ut att desperat behöva ett bad. Han vill sälja en tidning. Han pratar om att människor måste umgås på ett kärleksfullt sätt.
- We need to remember to love each other, säger han vädjande. Får vi bara den så ordnar sig allt.
Vi håller med och köper tidningen han säljer för en dollar. Han ser nöjd ut och går vidare. Pratar om kärlek. Det låter som om han läser poesi. Och varför inte?

Det är nästan löjligt enkelt att ta sig till Greenwich Village. På vägen dit passerar man Chelsea Hotel där Janis gjorde Leonard lycklig någon gång för knappt 40 år sedan medan bilarna passerade utanför. Väl i The Village så försvinner hetsen från den övriga staden plötsligt. Det är en påtaglig känsla av att man kommit till en annan del av staden och inte bara en stadsdel.

Jag ser mig om.

Och där anar jag Allen Ginsbergs ande bakom ett träd. Han frågar:

- America when will you be angelic? When will you take off your clothes?

Jag tittar bort en sekund för att se om mitt sällskap också ser honom men när jag pekar så är han borta.

Allen Ginsberg. Kommunisten. Juden. Bögen.

Poeten.

Han som såg sin generations bästa hjärnor förstörda av galenskapen. Han som på frågan om vad hans poesi handlade om svarade ”nakenhet”. Och när han ombads att förtydliga svaret klädde han av sig.

Naken.

Sådan är Ginsbergs poesi.

Det finns inget filter mellan tanke och ord. Allting är ett ständigt flöde av ord, intryck och uttryck. Han skriver sin själ på papper för att sedan låta orden resa vidare in i läsarens huvud.

Allen Ginsberg är bryggan mellan det litterära amerikanska 50-talet med sin beatpoesi vidare in i 60-talets proteströrelse och sedan in i framtiden fram till sin död 1997 då han slutligen passerade vidare till paradiset märkt av sitt liv och omgiven av sina vänner och älskare.

På nästan alla bilder ler han snett. Precis som dikterna. Sneda leenden som alla gör motstånd mot konventionerna.

Allen Ginsbergs poesi är frijazz. Den bråkar och flyr när du försöker hålla fast den. Orden vill inte naglas fast. De vill fly. De vill dansa likt dervischer genom luften. De är lika konkreta som John Coltranes eller Charlie Parkers toner.

New Yorks skyline reser sig som fond i dikterna. När jag vandrade genom Greenwich Village letade jag efter adresserna där Allen levde sitt liv. Vi drack kaffe på Café Figaro i hörnet av MacDougal och Bleecker Street där Ginsberg tillsammans med Kerouac, Corso och Burroughs drack sitt kaffe och läste det dom skrivit högt för alla som ville lyssna.

Utanför lunkade New York City förbi. Och för ett kort ögonblick satt jag mitt i de dikter han skrev.

Och det var en svindlande upplevelse.

Holy the groaning saxophone! Holy the bop
apocalypse! Holy the jazzbands marijuana
hipsters peace & junk & drums!
Holy the solitudes of skyscrapers and pavements! Holy
the cafeterias filled with the millions! Holy the
mysterious rivers of tears under the streets!

- ur Footnote to Howl

Allen Ginsberg på Spotify

Torsdag: Livet ska vara som frijazz

En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.

Plötsligt känns orden för trånga.

En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.

En annan börjar plötsligt skriva om konsten.

Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.

Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."

Livet ska vara som frijazz.

Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.

Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.

När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.

Kan man skriva så?

Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.

Jag har min penna.

Vad har du?

*

Här hittar nu mer ljudmateria.

Fredag: All that jazz.... Black coffee bebop

Oskar Schönning 25 mars 2010. Coltrane var också där...

Foto: Magnus Tannergren

Oskar Schönning spelar jazz med influenser från Balkan. Det är suggestivt. Väldigt bra. Det knarrar i stolarna, en fläkt susar i rummet bredvid. Vi sitter på café och lyssnar på jazz och bilarna snurrar i rondellen utan hund utanför.

Jag spelar skivor i pauserna.

Och jag sitter där och lyssnar på musiken jag spelar och den vävs ihop med sorlet från människorna som dricker sitt vin och sitt svarta kaffe.

Jag blundar och plötsligt så hör jag Coltrane. Men jag hör inte någonting av hans musik. Men jag hör Coltrane.

Saint Coltrane.

Den helige.

Öppnar ögonen. Jag sitter i Eskilstuna och och gör en resa utan att ens lyfta en fot. En resa in i musiken som tar oss så långt bort att vi knappt hittar tillbaka. Musiken säger Balkan. Det känns som New York. Men det är Sörmland.

Jag känner mig hemma men ändå inte.

*

Och det här var en del av det jag spelade och en del som jag inte hann med...

Veckans spellista

Onsdag: dagens blogg & bild

Bilden är naturligtvis tagen i New York.

Kolla in utmärkta bloggen Tankar från 39:gatan

Fredag: det jag föredrar

Jag föredrar amerikansk musik, film och litteratur.
Jag föredrar amerikansk kultur framför europeisk och svensk.
Jag föredrar hamburgare framför köttbullar.
Jag föredrar New York framför Paris eller Stockholm.

Jag skulle ganska lätt bli amerikan.

Eller snarare New York-bo.

For better or for worse.

New York: A Helluva Town

Jag tänker nästan en gång om dagen på New York. Man skulle kunna säga att det är en av kontrollpunkterna i mitt psyke. En checkpoint. En referensangivelse.

Ändå har jag bara varit där en enda gång. I en vecka. Jag hann inte se någonting känns det som. Ändå såg jag allt och lite till.

Jag minns lukterna och trängseln på trottoaren. Bilderna av skyskrapor, människor och den ständiga bilkön. jag minns ljudet av en stad i ständig rörelse.

Att stå på toppen av Empire State Building och titta ner på de andra skyskraporna och ut över Manhattan med Frihetsgudinnan i fonden är ett avgörande ögonblick i livet.

Vi vandrade runt och tittade på gatuadresser. Platser där kulturen ändrat riktning. Där stora kvinnor och män också varit och förändrat allt.

Jag kände kraften i luften. Den där vibrationen av kreativitet, livsvilja och framåtsträvande.

Någon har sagt att det inte spelar någon roll om du är i New York fem minuter eller fem år. I hjärtat är du alltid i New York när du varit där en gång.

Det är sant.