Saker som inte lämnar mig ifred: Nick Cave & The Bad Seeds

Det var 1993 som Daniel spelade Nick Cave & The Bad Seeds för mig för första gången. Skivan "Live Seeds" har sedan dess alltid varit något jag återvänt till. Nick Cave såg jag i slutet på 90-talet på Södra teatern när han spelade flygel själv på scen, drack rödvin och berättade rövarhistorier. Men Nick Cave & The Bad Seeds har jag aldrig sett live.

 

För än nu.

 

Blixa Bargeld och Mick Harvey är inte längre med. Men Warren Elis har axlat mycket av deras roller. Med bravur. Och han och resten av bandet som ser ut som ett gäng bedagade grånande desperados måste vara ett av världens bästa band. Spännvidden når från skira ballader till skrammel värdigt Velvet Underground.

Och så Nick Cave. Han dansar in på scenen likt en orm. Han sjunger passionerat och intensivt. Det finns inga ålderkrämpor. Och han är i ständig närkontakt med publiken. Han lutar sig ut över de första raderna och håller deras händer, hålls upp och bärs stundtals av dem. Det är mäktigt. Det är fullständig närvaro.

 

Nick Cave & The Bad Seeds levererar allt jag har önskat den här kvällen i november 2013 sedan jag först hörde dem för 20 år sedan. Det är nästan bättre och under "Do you love me", Red right hand" och "Tupelo" är det så bra att jag nästan blir tårögd. Visst handlar det till viss del om nostalgi och minnen från de där långa nätterna med Daniel och Alex men kraften i musiken och texten är så överväldigande att det är svårt att värja sig oavsett.

En fantastisk kväll.

 



 

Saker som inte lämnar mig ifred - Il était une fois l'espace

"Il était une fois l'espace" eller "Det var en gång - rymden" som den något aviga svenska titeln var gick på TV när jag var liten. Jag dyrkade den. Kanske mer än jag dyrkade Star Wars faktiskt. 26 avsnitt fransk animerad sci fi från tidigt 80-tal. Den var fantastisk. Den såldes på DVD för ett tag sedan men är nu slutsåld. Men på Youtube finns den kvar. Dock utan textning.

Saker som inte lämnar mig ifred: Forever young

Naturligtvis handlar det om rädslan för att dö. Att inte få veta slutet. Alphavilles låt "Forever young" hemsöker mig ibland. En rätt fånig låt med ett gäng fula tyskar. Musiken är vidrigt plastig och andas skoningslöst 80-tal. Texten är banal förutom en passage där hela andan för oss som var tonåringar på 80-talet finns samlad.

Heaven can wait we're only watching the skies 
Hoping for the best but expecting the worst 
Are you going to drop the bomb or not? 

Det kalla kriget präglade oss. Atombomben. Hotet om radioaktiv undergång. Livet är kort. När jag hör den idag så tänker jag mest på att ungdomen är förbi.

Var den bra? Hann jag med allt?

41 år gammal tänker jag ibland på att med lite tur så har jag hälften av livet kvar. Jag vet, det är en tung tanke. Förhoppningsvis är det den bästa halvan som återstår.

Let us die young or let us live forever

Våren börjar kvittra utanför fönstret. Snön smälter och jag tänker på den där våren 1988. Den där våren då vi åkte moped på dammiga gator. Solen värmde. Vi var unga och fulla av allt det där ungdomar är fulla av.

Jag tänker lika ofta på den känslan som fanns då som jag tänker på det där andra. Därför älskar jag fortfarande slutet på mars och början på april. Precis innan den där riktiga vårvärmen. När solen förintar snön. Så tänker jag på hur vi skrattade och levde då. Alla nya människor jag träffade då. Vissa av dem är fortfarande mina bästa vänner. Och i bakgrunden hör jag alltid den där låten som spelades om och om igen av min kompis Robert den där våren 1988. Han var synthare. Jag var hårdrockare.

Då avskydde jag den här låten. Idag startar den en nostalgivirvel i huvudet på mig vare sig jag vill det eller inte. Och mest är det de där textraderna som petar på mig.

We don't have the power but we never say never 
Sitting in a sandpit, life is a short trip





Här är förövrigt en bättre version...

Saker som inte lämnar mig ifred: Live seeds

Det måste ha varit på en fest hemma hos Daniel som jag hörde den första gången. 1993 var jag en hårdhudad hårdrockare som inte lyssnade på mycket annat än metal. Men så bytte Daniel skiva. Publikens applåder. Mick Harveys ensamma akustiska gitarr och Conway Savage dramatiska piano fyller rummet. Sen börjar Nick Cave maniskt mässa:


I began to warm and chill
To objects and their fields,
A ragged cup, a twisted mop
The face of Jesus in my soup
Those sinister dinner meals
The meal trolley's wicked wheels
A hooked bone rising from my food
All things either good or ungood. 
And the mercy seat is waiting
And I think my head is burning
And in a way I'm yearning
To be done with all this measuring of truth.
An eye for an eye
A tooth for a tooth
And anyway I told the truth
And I'm not afraid to die. 

Nick Cave & The Bad Seeds har aldrig lämnat mig sedan dess. Tillsammans med "Let love in" är skivan "Live seeds" det bästa Cave har gjort. Kanske beror det på sentimentala minnen som jag har till den men det spelar mindre roll. Den råa känslan. Det primala och skört vackra.

Egentligen räcker det med öppningsspåret "The mercy seat" för att sammanfatta hela min upplevelse av Nick Cave & The Bad Seeds. En vacker öppning som eskalerar till ett vrålande poetiskt inferno.

Den 6 november kommer de hit. Det har inte blivit av innan men då får jag äntligen se dem för första gången. Jag har väntat i 19 år.

Saker som inte lämnar mig ifred: Neil Young

Jag hyser en enorm respekt för Neil Young. Förutom hans musikproduktion (som aldrig verkar ta slut) så ägnar han sig åt att bygga världens mest bränslesnåla bil, idkar välgörenhet, slåss för freden och arbetar på ett nytt filformat för ljud som inte låter skit. Och nu har han skrivit en självbiografi.

Kort sagt en renässanshippie.

Snart kommer en ny platta med Neil och hans band Crazy Horse som av allt att döma blir lika lysande som alltid.



Och i torsdags sände vi Väldigt viktiga rocklåtar i Mojo103.7 om just Neil Young.

Saker som inte lämnar mig ifred: Böcker

Jag gillar böcker. Ja jag gillar att läsa böcker också men just formatet "bok" som medium är fantastiskt. Känslan av att hålla i en bok. Att bära den. Att ha den i en hylla eller liggandes på nattduksbordet. Lukten från gamla böcker.

I nästa hus ska jag ha ett rum enligt bilden ovan. Ett bibliotek. En plats för böcker. En plats för stillhet och läsande.

Saker som inte lämnar mig ifred: Vinternatten

Det bästa med minusgraderna i januari och februari är vinternatten. Aldrig är stjärnhimlen klarare. Aldrig annars ser man så tydligt universums djup. Man spanar med teleskopet eller med ett naket öga och tittar på planeter och galaxer. Det är en meditation och påminner oss om att tänka på zen.

Saker som inte lämnar mig ifred: Achtung baby!

"It's no secret that the stars are falling from the sky."
- The Fly 

1991 var U2 på toppen av sin kreativa karriär. U2 1991 var ett annat band än det som fanns innan 1990. Redan ett par sekunder in i inledningsspåret "Zoo station" har bandet malt ner allt de tidigare gjort till stoft med sina stenkrosstrummor och Edge sylvassa gitarr som strimlar hela historien till småbitar. Albumet är en transformation av bandet U2 till ett hypermodernt relevant rockband och det förvandlade Bono till den ultimata rockstjärnan.

"Achtung baby" låter väldigt europeisk och den spelades in i Berlin precis när muren hade fallit. Det är en skiva som inte hade kunnat spelas in på en annan plats och under en annan tid. Än idag låter den aktuell. Tidens tand har inte rått på den till skillnad från allt annat U2 har gjort trots att den är resultatet av en viss tid i historien. Det europeiska dramat är högst närvarande på den här skivan.

Jag har aldrig brytt mig om U2. Vare sig före eller efter "Achtung baby". Men den här skivan köpte jag direkt. Jag visste på något sätt att den var en helt egen organism. Ett eget universum. En tidsmarkör som definierar mig och min generations ungdom.
 

Saker som inte lämnar mig ifred: The Right Stuff (1983)

Det skulle kunna ha blivit en film med flaggviftande amerikaner som erövrar rymden i den amerikanska frihetens namn. Men istället blev det en poetisk film som långsamt berättar om hur människan på egen hand till slut når samma hastighet som jorden och universum.

 

Saker som inte lämnar mig ifred: Musik som elektrisk ritual

Musik fungerar i flera fall som ritual snarare än som förströelse eller underhållning. Att samlas, lyssna på ett framförande och helt gå upp i musiken. Det är en uråldrig företeelse som är lika gammal som människan själv. Med hjälp av elektriciteten blev den här ritualen ännu kraftfullare som kan upphöja ett riff till religion.

Saker som inte lämnar mig ifred: Pushead

Konstnären Pushead (eller Brian Schroeder som han heter egentligen) har följt mig sedan sent 80-tal. Han har gjort omslag, t-shirtmotiv och posters åt Metallica och The Misfits som är två band jag följt i över 25 års tid. Alltid har Pushead återfunnits där med sina skallar, ormar, benhögar och zombies. Motivet ovan är från en t-shirt från tiden för den svarta skivan i början av 90-talet. Jag köpte den när Metallica spelade i Globen 1992 och den funkar än även om den börjar lukta lite skumt. Men motivet är så ultracoolt att jag inte kan låta bli att ta fram den ibland.

Saker som inte lämnar mig ifred: Skyll på stjärnorna

I början av 90-talet gick jag och min vän Alexander genom den där perioden många tjugoåriga män går igenom på ett eller annat sätt. Vi läste Kerouac och lyssnade på Ulf Lundell. Sturm und drang. Sökande och frihetstörst. Och lite mer törst. Och massor med Lundell. 1993- 1996 såg vi Lundell live kanske sex eller sju gånger. På gränsen till ohälsosamt mycket. Och så lyssnade vi på skivorna.

Lundell blev en mentor som berättade om friheten, livet och kvinnorna. Visst låter det lite patetiskt idag men så var det. Jag gillar Uffe idag också men på ett annat sätt.

Jag får en konstig känsla i hela kroppen när jag hör vissa låtar med Lundell. "Skyll på stjärnorna" är en av dem. Jag hade inte hört den på många år men här om dagen lyssnade jag på den igen. Då kröp allting på mig. Hela den där känslan från 1994 dök på mig som en vampyr. Intensiva minnesbilder av lägenhetsfester i Hallstahammar, sömnlösa arbetslösa nätter, skratten och gråten från mina bästa vänner och så Uffe som sjöng om skrikande rävar och att man ska leva som om man lever. Och att man ska skylla på stjärnorna så stannar någon kvar.

Ack denna romantik och rebellmyt.

Vi överlevde allihop vår ungdom. Kanske var det lite tack vare Ulf Lundell.

Lyssna på "Skyll på stjärnorna" på Spotify.

Saker som inte lämnar mig ifred: Jupiter

Klara höstkvällar. Fullmåne. Och bredvid finns Jupiter just nu. Gasjätten med månar som ett pärlband på rad. Metis, Adrastea, Amalthea, Thebe, Io, Europa, Ganymedes och Callisto plus ett sextiotal till. Och den röda roterande fläcken. Och Jupiters sång. Jätten sjunger. Jag hör det här ljudet varje gång jag tittar mot Vintergatan.

Lyssna själv.

Saker som inte lämnar mig ifred: Overkliga bilder

Bild: Mark Weaver

Mitt huvud är fullt av bilder. Jag älskar fotodokumentärer. Råa bilder från verkligheten. Men jag är nästan mer besatt av bilder som manipulerats på olika sätt. Det blir en sorts förhöjning av verkligheten. En förstärkning. En alternativ verklighet.

Saker som inte lämnar mig ifred: Dark Side Of The Moon

En del skivor är som portaler in i en annan värld. Pink Floyd öppnar sådana portaler och "Dark Side Of The Moon" är en av dem. Man förlorar sig inne i musiken och det känns som om man svävar fritt när ljudet når öronen. Skivan är en musikbubbla utan gravitation.

Saker som inte lämnar mig ifred: Sonic Youth

Kim Gordon, Thurston Moore, Lee Ranaldo och Steve Shelley har gjort musik sedan sent 70-tal och under hela 80- och 90-talet gjorde de saker med rockmusik som ingen annan har gjort eller trodde var möjliga att göra med rockmusik.

Det precis som med Miles Davis. Det går inte att sätta fingret exakt vad det är de gör med en musikgenre som har så djupt rotade konventioner men de gör något som låter fullständigt unikt. De slår sönder och bygger om. Liknelsen med just Miles är något som kommer att återkomma i historieböckerna.

Tro mig.

Saker som inte lämnar mig ifred: Gil Scott-Heron

När jag var i Stockholm senast köpte jag den här boken. Gil Scott-Herons texter svänger lika mycket i tryckt form som de gjorde när Gil själv framförde dem. Själ och känsla. Läs själva:

Vulture
Standing in the ruins
Of another Black man's life,
or flying through the valley
They're separating day and night.
"I am death," cried the Vulture.
"For the people of the light."

Charon brought his raft
and came from the sea that sails on souls,
And saw the scavenger departing,
taking warm hearts to the cold.
He knew the ghetto was the haven
for the meanest creature ever known.

In a wilderness of heartbreak
and a desert of despair,
Evil's clarion of justice
shrieks a cry of naked terror.
He's taking babies from their mommas
and leaving grief beyond compare.

So if you see the Vulture coming,
he's flying circles in your mind,
Remember there is no escaping
for he will follow close behind.
Only promised me a battle,
battle for your soul and mine.

He taking babies from their momas
And he's leaving
Leaving
Leaving
Leaving

Saker som inte lämnar mig ifred: X-Men av Chris Claremont och John Byrne

Under 80-talet läste jag enorma mängder serietidningar från Marvel Comics. Spiderman, Hulk och X-Men. Speciellt X-Men var favoriterna och speciellt de historier som författades av Chris Claremont och tecknades av John Byrne i början av 80-talet. En guldålder. Bra story och utsökt seriekonst. Jag har fortfarande kvar alla de där tidningarna Semic gav ut på svenska i säkert förvar. En dag ska jag läsa om dem.

Saker som inte lämnar mig ifred: Sofia Coppola

Kanske är den där känslan av att sväva mellan dröm och vakenhet som är hemligheten i Sofia Coppolas filmer. Jag kan se "Lost in translation" hur många gånger som helst bara för att få den där känslan av att natt och dag flyter samman och att verkligheten är lite suddig. Nyligen såg jag "Somwhere" och den hade också den där känslan. Jag kan inte beskriva den. Den bara är där.

Saker som inte lämnar mig ifred: helheter

Eldkvarn har en helhet. Skiva, DVD, skiva med demos och en tillhörande dagbok av textförfattaren.

Jag gillar när det finns en genomgående tanke bakom det någon gör. Alltså när man gör det där lilla extra som visar upp en hel tanke eller process. Det är kanske det som kallas mervärde eller helhet.