Kanske är den där känslan av att sväva mellan dröm och vakenhet som är hemligheten i Sofia Coppolas filmer. Jag kan se "Lost in translation" hur många gånger som helst bara för att få den där känslan av att natt och dag flyter samman och att verkligheten är lite suddig. Nyligen såg jag "Somwhere" och den hade också den där känslan. Jag kan inte beskriva den. Den bara är där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar