Saker som inte lämnar mig ifred: Nick Cave & The Bad Seeds

Det var 1993 som Daniel spelade Nick Cave & The Bad Seeds för mig för första gången. Skivan "Live Seeds" har sedan dess alltid varit något jag återvänt till. Nick Cave såg jag i slutet på 90-talet på Södra teatern när han spelade flygel själv på scen, drack rödvin och berättade rövarhistorier. Men Nick Cave & The Bad Seeds har jag aldrig sett live.

 

För än nu.

 

Blixa Bargeld och Mick Harvey är inte längre med. Men Warren Elis har axlat mycket av deras roller. Med bravur. Och han och resten av bandet som ser ut som ett gäng bedagade grånande desperados måste vara ett av världens bästa band. Spännvidden når från skira ballader till skrammel värdigt Velvet Underground.

Och så Nick Cave. Han dansar in på scenen likt en orm. Han sjunger passionerat och intensivt. Det finns inga ålderkrämpor. Och han är i ständig närkontakt med publiken. Han lutar sig ut över de första raderna och håller deras händer, hålls upp och bärs stundtals av dem. Det är mäktigt. Det är fullständig närvaro.

 

Nick Cave & The Bad Seeds levererar allt jag har önskat den här kvällen i november 2013 sedan jag först hörde dem för 20 år sedan. Det är nästan bättre och under "Do you love me", Red right hand" och "Tupelo" är det så bra att jag nästan blir tårögd. Visst handlar det till viss del om nostalgi och minnen från de där långa nätterna med Daniel och Alex men kraften i musiken och texten är så överväldigande att det är svårt att värja sig oavsett.

En fantastisk kväll.