15-åringen är alltid närvarande. Jag känner mig som en eländig bakåtsträvare. En nostalgiknarkare. Jag väljer bort att förstå nya saker. Håller fast vid det som var bra då. Kanske mest i valet av musik. Jag köper bara gamla skivor. På vinyl. Och köper jag något nytt så köper jag sånt som låter gammalt.
För varje dag som går bleknar minnet lite till. Verklighetsuppfattningen om hur det verkligen var blir allt skevare och är snart något annat. Jag har ingen längtan efter att allt verkligen SKA bli som förr. 80-talet. Detta årtionde av dålig smak, kallt krig och trygghet. Men tanken på det som var är en snuttefilt när vuxenlivet ställer allt högre krav.
Men Dee Snider är, och kommer alltid att vara, en del av mig.
Uppdaterat
Sen hände det här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar