En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.Plötsligt känns orden för trånga.
En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.
En annan börjar plötsligt skriva om konsten.
Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.
Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."
Livet ska vara som frijazz.
Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.
Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.
När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.
Kan man skriva så?
Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.
Jag har min penna.
Vad har du?
*
Här hittar nu mer ljudmateria.
Jag har en liten men envis tro på att det kan gå. Det kan gå.
SvaraRadera