Who brought this world of sorrow? Who stole your tomorrow?

jag läser en intervju. ett citat. det triggar någonting. det har funnits där ett tag men det där citatet fick mig intresserad på riktigt. och sen tänker jag på ett annat citat som fungerat som ledstjärna en tid:

Who brought this world of sorrow?
Who stole your tomorrow?

och allt faller på plats. jag gör plötsligt något jag aldrig gjort förut.

jag läser ett partiprogram.

något jag svor på att aldrig göra. jag har flytt politik. jag har undvikit det medvetet. åsikter har jag haft men politik: nej. och för att citera ytterligare en text så har politik alltid varit skaka hand, skratta och le (vi vet att ni ljuger) för mig. men i takt med att demokratin kidnappats av mörka högermän så har det gnagt i mig.

jag måste ställa mig i ljuset.

alltså måste något jävla ställningstagande göras.

det är en ovan känsla. och djupt personligt. därför kommer jag inte att berätta eller argumentera. jag vet inte ens vad jag ska göra med allt det här. förmodligen bara vila i det och för en gångs skulle veta vad jag ska lägga för sedel i valurnan nästa år.

i en i övrigt dåraktig samtid så fanns det plötsligt en röst av vett och sans.

en sten föll från mitt hjärta.

Torsdag: Livet ska vara som frijazz

En del av upplevelsen från Moderna i Malmö sitter kvar. Känslan av att vilja befinna sig i en brytningstid. Ett paradigmskifte. Att bryta konventionen. Vrider på känslan. Försöker fundera på hur jag ska omsätta den i handling.

Plötsligt känns orden för trånga.

En flyktigt bekant startar något och försöker hacka loss all slagg från orden. En fantastisk idé.

En annan börjar plötsligt skriva om konsten.

Hur vi än vrider och vänder på det är vi 68-generationens barn. Denna nu pluffsiga maktgeneration som en gång i tiden klädde av sig nakna på gator och torg, rökte braj och skapade enorm konst och kultur. Nu skapar de tomma hål i statsfinansen och är mer etablissemang än sina föräldrar. Med kläderna på.

Jag hör på nyheterna om hur politikerna i Göteborg ger upp sina försök att förbjuda gatumusikanter. Det är ingen som lyder. Någonstans långt inne i samvetet skriker proggaren i den gamla 68:an att: "nu får du väl ändå ta och skräpa dig. Vad gjorde du när du var ung? Åkte till Gärdet i Stockholm och gick på fest! Låt ungarna spela på gatan och skänka lite glädje åt folk."

Livet ska vara som frijazz.

Man ska aldrig veta var det slutar. Hur det kommer att låta. Hur det kommer att se ut. Det är meningen med livet.

Jag vill skriva som Coltrane spelar saxofon. Eller som Pollock hällde färg på sina enorma dukar.

När jag var i New York såg jag Pollocks tavlor. Den uthällda färgen satte sig på ögats insida och storleken på färgstormen sköljde över mig som en våg.

Kan man skriva så?

Kan vi inte ta över torget? Spärra av trafiken och hälla färg över hela den tomma ytan? Eller fylla den med röster? Låta musiken få marken att vibrera och slå upp fönstren till statshuset och driva ut alla politiska visioner för kulturlivet som onda andar.

Jag har min penna.

Vad har du?

*

Här hittar nu mer ljudmateria.

Onsdag: La dolce vita

Apelsinbonden: "Arten heter Benito"

Farbror Bosse: "Dolce, dolce!"

Folk skriver upprört på Facebook efter att ha sett Erik Gandinis utmärkta dokumentär "Videocracy" om Berlusconis Italien. Man upprörs över korruptionen, falskspelet och den allmänna svinaktigheten. Man upprörs över hur vidrigt det är att italienarna kan rösta på Silvio, hur italienarna kan acceptera nyfascisterna i parlamentet, hur italienarna låter maffian leva årtionde efter årtionde.

Visst är det hemskt?

Men man har inget problem med att åka till Italien på semester och pumpa in mer pengar i det italienska konkursboet. Det är ju så vackert där. Kulturen är så fin och maten... Ahhh maten! Har ni sett Solens mat? på SVT? Det verkar ju så äkta och gott. Närodlat. Bosse intervjuar bonden som ystar sin egen ost. "La dolce vita!" utbrister farbror Bosse medans han tuggar i sig av fårosten. "Viva Ill duce" säger bonden som står bredvid.

Sen funderar man lite på var man ska åka på semester. Thailand kanske? Ja med det verkar ju mysigt. Billg mat och sprit. Tjänstvilliga förtryckta thailändare som gör vad som helst för några kronor mer i dricks. I Bangkok rasar kravaller. Svenskarna får rådet att "ta det försiktigt" när man är där.

Ingen frågar varför kravallerna pågår.

Om diktaturen.

Så länge det är varmt, gott och billigt så kan svensken ha överseende med det mesta.

Till och med sitt eget samvete.

Musiken som format mig del 1

Politik är ordet konkret eller abstrakt
Apati är ordet för våran statsmakt
Politiken är som pesten den skördar många liv
Apatin är som festen utan öl och vin

Politik

Skaka hand skratta och le
Vi vet att ni ljuger

Gråa herrar på täppan dom styr och dom ställer
Gråa herrar dom tjatar piper och gnäller
Dom tar beslut om dig och om mig
Dom beslutar utreder statens lakejer

Herrar

Skaka hand skratta och le
Vi vet att ni ljuger

Gråa herrar – Coca Carola

Jag var aldrig punkare. Men jag lyssnade på en jäkla massa punk i början av 90-talet. Och på senare år inser jag texterna som jag kan utantill har påverkat mina åsikter och värderingar långt mer än jag kanske vill erkänna ibland.

Jag varken höger och vänster.

Jag vill framåt.

Men värderingarna i texterna som Charta 77, Coca Carola, Dia Psalma/Strebers och DLK piskade in i mig under de där åren lever i bakhuvudet och funkar som ett filter som jag alltid lägger på verkligheten.

Ja vi skapar ingen värld av att be
Det räcker inte att knäppa sina händer
För man måste öppna sina ögon för att se
Vad som händer i guds alla länder

Jag tror inte på freden med vapen och med våld
Jag tror inte på fredsbevarande styrkor
Men jag tror på freden med kärlek och respekt
Utan några jävla religioner

Religioner – Coca Carola

Ett kort försök att definiera mig: jag är humanist, ateist, tycker att vår rätt att själva välja är viktig men att solidariteten med andra är grundläggande för vår existens. Jag hittar ingenting som lockar mig till de etablerade politiska partierna som aldrig talar ideologi och visioner utan bara realpolitik. Jag vill att vi strävar framåt. Kanske till och med uppåt.

Låt tankarna få styra er och era problem
Vakna upp ur dvalan
Se upp för ondskans män som sprider sig som eksem
Ta er till skyarna som svalan

Livet vandrar långsamt fram för alla utan kärlek
Liten söker någons famn men drabbas utav svek
Snart slocknar kapitalets ljus
Råvarorna sinar
Så vakna vänner ur ert rus
Se till att isen tinar

Moderater, byråkrater, ekonomer & fantomer – Coca Carola

Musiken har på många sätt gjort mig till den jag är. Politiskt och moraliskt. Punken lärde mig att tänka själv. Att vara kritisk till det som bara serveras till mig som sanningar. Det finns inte en sanning. Det finns flera sanningar. Och det är inte det som slarvigt kallas ”etablissemanget” som äger tolkningsföreträde. Det gör jag. Och du.

Egentligen vill jag bara leva i fred och kärlek.

Där finns det inga vapen och ingen militär
Där älskar man sin nästa man blir älskad som den man är
Där lever lyckan hand i hand med kärlek vett och sans

Vi har tröttnat på alla gudar
Vi har tröttnat på politik
Vi har tröttnat på hela skiten
Kom så åker vi dit

Landet finns i drömmen
Drömmen har vi kvar
Drömmar kan aldrig dödas
Det är det sista som ni tar
Där lever lyckan hand i hand med kärlek vett och sans

Dimmornas land – Coca Carola