Det är kanske fågelsången eller solen. Det spelar egentligen ingen roll. Det är nu det händer. Den verkliga islossningen. När de första 20 graderna sveper ner på stadens gator. Människorna hittar ut. Börjar umgås. Kommunicerar.Efter en lång dag som också handlar om kommunikation vill jag inte kommunicera. Jag går ut i trädgården istället och rensar ogräs. Det är meditativt.
De senaste dagarna har jag hittat ny musik. Long Distance Calling. Tänk Isis. Shoegaze. Man njuter av de långa partierna med lugn och man välkomnar den förlösande eruptionen av gitarrer. Det är kompromisslöst.
Jag gillar dom som inte kompromissar med sin konst. Därför är jag glad att jag hittills fått två ja tack fråm gästskribenter på den här bloggen till sommaren. Två personer som jag upplever som ganska kompromisslösa. Fler tillkommer.
Vi kastar galna idéer över lunchbordet på jobbet. Saker man skulle kunna göra. Eller i alla fall ge andra förutsättning att göra. Vi skrattar mycket. Inser vilka effekter det skulle kunna få.
När jag hör ordet kulturpolitik kryper det dock i mig. Det är bara totalitära stater som kontrollerar kulturen med politik. Många är bekymrade över att de konservativa i England inte har någon kulturpolitik. Jag säger att det kanske bara är bra. Då kan folk få göra vad dom vill. Utan avsaknaden av kulturpolitik skulle vi inte ha punken idag.
Kultur är kommunikation.
Kultur är gemenskap.
Gemenskap är samhället.
Samhället bör ha en strategi för att försäkra det fria skapandet hos människor. Men det är inte samma sak som politik.
Frågor på det?
Många säkert.
Det har jag med.
