Den hemska (men sanningsenliga) konsten

Det här är ett av mina favoritkonstverk som du kan se på Eskilstuna konstmuseum. Det är en del av samlingarna. Den är väldigt obehaglig men säger väldigt mycket om den värld vi lever i.

Be My TV: Exit through the giftshop

Titta på SVT1 kl 21.30 ikväll!



Fotografier av ett år

Jag har under två år fotograferat samma ställe här i byn under olika årstider. Här är en bild från varje årstid. Hela bildserien är betydligt längre och jag funderar på att göra något konstnärligt av alla de här bilderna.

Förslag?

Saker som inte lämnar mig ifred: HR Giger

HR Gigers bildvärld har inte lämnat mig ifred sedan jag såg "Alien" för första gången. Han återkommer överallt hemma i min skivsamling på skivor med Danzig, Celtic Frost, Dead Kennedys och Steve Stevens Atomic Playboys. Hans bilder av hybrider mellan kött och teknologi, sex och våld i kombination med religion lämnar ingen oberörd.

Det är en fascinerande och fullständigt sjuk bildvärld skapad av en konstnär som är lika sjuk som briljant.

ett vackert nej

det är enkelt

konsten är motstånd

konsten är motstånd

konsten är motstånd

mot

dumheten

förtrycket

ondskan

konsten är motstånd
konsten är motstånd
konsten är motstånd

utan våld

utan blodspillan

utan förluster

konsten är motstånd
konsten är motstånd
konsten är motstånd

konsten är kärlek
och ett vackert

"nej"

Negativeland

Kjell Alinges Eldoradoblogg fick mig att upptäcka Negativeland.com. Någon sorts radio/webbradio/konstpryl som jag måste utforska närmare. Bara rubrikerna på sidan fick det att pirra i magen. Huserar i Berkley, Kalifornien.

Det är ju sånt här jag vill göra...

Svart Kaffe: Om konsten

Anton roterar i 33⅓ rpm

I veckans avsnitt av kulturradioprogrammet Svart Kaffe pratar vi absurt länge om konst, konstnärer och konstens uppdrag med mannen på bilden ovan. Anton heter han. Anton Engvall. En mycket begåvad kille med mycket vettigt att säga. Det är nog därför vi pratar så mycket i veckans sändning.

Ni kan lyssna nu på söndag klockan 21.30 på Radio Eskilstuna 92,7.

Eller här och nu:
Svart Kaffe del7 om konsten by reflektor

"People say I'm a complete nutter but I know what I know"

Igår pratade jag med mannen på bilden. Jaz Coleman heter han och sjunger bland annat i bandet Killing Joke. Det var en av de märkligaste inervjuer jag gjort. Eller intervju och intervju. Jaz höll mer av en föreläsning om vår planets tillstånd, vad som kommer att hända år 2012 och vikten av att odla sin egen mat.

Visste du förresten att jordklotets poler håller på att byta plats med varandra?

Sånt får man lära sig av Jaz.

Han är övertygad om att världen som vi känner den är borta inom några år. Att de ekonomiska, ekologiska och intergalaktiska systemen kommer att kollapsa. Men han tror att vi står inför en ny tid där allting till slut blir bättre.

Det var ganska mycket flum men samtidigt så sa han många kloka saker som kommer att eka i mitt huvud länge. Speciellt om konst och kultur. Om hur konsten kan vara ett verktyg för att bli bättre människor. Om hur vi, precis som Gandhi sa, måste bygga varje by som en republik. Om att vi behöver någonting annat.

Jaz är galen på ett fantastiskt bra sätt. Jaz är en av de coolaste killarna på planeten. Det absurda blandas med vis kunskap. Det sista han sa till mig var att allt kommer att bli bra. Det kändes skönt.

Men nu ska jag bygga en bunker och sätta på mig en foliehatt.

Bara för att vara på den säkra sidan.

Man vet att livet är bra...

...när man först får höra ett inspirerande föredrag om hur man lyckas dra ett filmprojekt i hamn som sen berör tusentals människor, får ytterligare ett föredrag om street art och sedan en god lunch tillsammans med föredragshållaren själv som dessutom är en kär vän. Vi snackade som vanligt om vad man kan göra. Om det gränslösa. Om hur kultur måste finnas hos människor på alla sätt. Sen gick Johan och jag en sväng runt konstmuseet och kollade på tavlor. En bra start på helgen.





Bild: Bloggägaren och Johan Miderberg blir glada av konst

Onsdag: Suprematistiskt svart kaffe

Jag befinner mig på ett museum var som helst. Det är den gamla vanliga blandningen av mediokert och helt okej konst.

Så plötsligt går jag in i ett av rummen längst in. Där väntar Louice Lusby Taylor. eller i alla fall hennes konst (se bild). Strikta fält i olika nyanser av dämpade färger kämpar om utrymmet på tavlorna. Det är vackert. Jag gillar den här typen av tavlor. Mark Rothko icke-geometriska färgfält hänger på två ställen hemma i vårat hus. Det är ingen slump. Och jag älskar Kazimir Malevitj nonfigurativa konst.

Två färgfält säger mer än allt landskapsmåleri i världen.

Tänk svart kaffe och vit sockerbit.

Jag ryser av välbehag.

Svart på vitt. Grått mot rött. Vitt på vitt.

En vän säger till mig att han inte begriper sig på konst. Att den får honom att känna sig dum eftersom han inte vet hur han ska förklara varför han gillar något. Vad som är rätt att gilla. Jag säger till honom att han ska glömma allt sånt där. Man ska låta konsten föra ett privat samtal med just dig. Skit i vad andra har sagt eller tycker. Mitt eget förhållande till den konst jag gillar är högst personligt. Det är en hemlighet mellan mig och de verk jag gillar. När jag besöker konstmuseumet i staden jag arbetar stannar jag alltid framför en viss tavla. Jag tänker inte berätta vilken. Det är vår hemlighet. Men den säger mig alltid något nytt.

Jag har visat den för andra. Dom har inte förstått.

Men så funkar konsten. Louice Lusby Taylors tavlor talade till mig igår. Och genom dessa talar även med Rothko och Malevitj i smyg genom historiens våglängder med varandra.

Och jag för samtal med dom alla.

Onsdag: Inga kompromisser

Det är kanske fågelsången eller solen. Det spelar egentligen ingen roll. Det är nu det händer. Den verkliga islossningen. När de första 20 graderna sveper ner på stadens gator. Människorna hittar ut. Börjar umgås. Kommunicerar.

Efter en lång dag som också handlar om kommunikation vill jag inte kommunicera. Jag går ut i trädgården istället och rensar ogräs. Det är meditativt.

De senaste dagarna har jag hittat ny musik. Long Distance Calling. Tänk Isis. Shoegaze. Man njuter av de långa partierna med lugn och man välkomnar den förlösande eruptionen av gitarrer. Det är kompromisslöst.

Jag gillar dom som inte kompromissar med sin konst. Därför är jag glad att jag hittills fått två ja tack fråm gästskribenter på den här bloggen till sommaren. Två personer som jag upplever som ganska kompromisslösa. Fler tillkommer.

Vi kastar galna idéer över lunchbordet på jobbet. Saker man skulle kunna göra. Eller i alla fall ge andra förutsättning att göra. Vi skrattar mycket. Inser vilka effekter det skulle kunna få.

När jag hör ordet kulturpolitik kryper det dock i mig. Det är bara totalitära stater som kontrollerar kulturen med politik. Många är bekymrade över att de konservativa i England inte har någon kulturpolitik. Jag säger att det kanske bara är bra. Då kan folk få göra vad dom vill. Utan avsaknaden av kulturpolitik skulle vi inte ha punken idag.

Kultur är kommunikation.

Kultur är gemenskap.

Gemenskap är samhället.

Samhället bör ha en strategi för att försäkra det fria skapandet hos människor. Men det är inte samma sak som politik.

Frågor på det?

Många säkert.

Det har jag med.

Filmtajm: Watch The K Foundation Burn A Million Quid

TIsdag: 120 mil LSD i kroppen

Kaffet är svart och en välsignelse denna morgon. Dagen som är måndag men faktiskt tisdag. Jag känner mig lite dikeskörd. Tiden är lite tillknuffad så att den känns skev.

Kanske är det helgens bilåkande som gör det. 120 mil Skåne tur och retur. Att köra 40 mil i sträck mellan Malmö och Mjölby blev lite som en LSD-tripp.

Såg utställningarna på Moderna museet i Malmö. En var om 60-talets konst i allmänhet och en liten del av den tillägnades Diane Arbus fotografier. Geten var också där. Och alla de här fantastiska verken av Fahlström och Franzén.

Hela upplevelsen var mycket inspirerande.

Konst var roligare förr i tiden. Eller det måste ha varit roligt att vara konstnär förr i tiden då man faktiskt kunde få reaktioner på det man gjorde. Och det måste ha varit roligare eftersom det var lättare att provocera den etablerade smaken.

Det kan man inte på samma sätt idag.

Men länge leve konsten.

Saker vaknar till liv ibland...

90-talet: Massive Attack återvänder

Mörkt, coolt, nutida.

Omslaget får mig att tänka på Mark Rothko.