I smyg går jag omkring och planerar en hemmastudio för att kunna producera enkla podsändningar med pratradio. En mixer, en dator och två mikrofoner. Podden skulle handla om kreativitet i olika former. Poesi, musik och kultur.
En annan tanke är att göra en podcast som funkar som plattform för okända ljudkonstnärer.
Eller en podcast där man samtalar om musikens roll i livet. Hur har musiken påverkat livssval och vilken funktion har musiken i vardagen.
Allt detta är naturligtvis en utveckling av Mojo som vi sänder varje vecka på närradion. Och det är världens roligaste hobby. Men Mojopodden skulle gå djupare.
Jag älskar radio. Jag älskar public service. Och jag älskar Sveriges Radio. Här är fem program/poddar ni absolut inte ska missa.
Build a fire
"Om den engelska popduon The KLF som i början av 90-talet gjorde stor succé världen över med sin musik. Men så lämnade de musikbranschen och började ägna sig åt något som närmast kan beskrivas som konstterrorism."
Dark side of the Moon - om Pink Floyds mest spelade skiva och de minnen musiken väcker
"Dark Side of the Moon har sålt i 45 miljoner exemplar och låg på amerikanska Billboard-listan i 14 år.
Vilka minnen väcker musiken idag? I Sverige, i Polen eller så långt bort som i Mexiko? Nu får vi Dark Side of the Moon, sång för sång, från en fysiklektion samma dag skivan släpptes, genom några fönster i Motala, förbi Djävulsön fram till det Vita Arkivet i Fiskebäckskil. Men vad händer om man använder skivan som ljudspår till filmen Trollkarlen från Oz? Ett program av Anton Karis."
Detroit - om ruiner, ikoner och en kulturboom "Kosmo om staden Detroit som försöker resa sig ur ruinerna och där en kulturell boom är på gång."
Livet är en fest! Stefan Wermelin och Staffan Schöier gräver fram svensk musikhistoria genom att klippa och klistra ihop musik och röster på ett sätt som är fullständigt makalöst. Fram träder bilden av svensk populärmusik på ett oöverträffat sätt. Passa på att lyssna på de delar som än så länge ligger ute. Sann radiokonst.
Jag älskar att sända radio. Känslan av att spela musik och prata i mikrofonen är oslagbar. Mojo103.7 är en lyxprodukt i mitt liv. Vi gör en solid timme med rockmusik jag och Alex. Vi har hittat en bra blandning av gammalt och nytt och i olika genrer. Vi sänder på närradion. En medieform jag anser ha en enorm potential. Riktigt lokal radio. Jag tror att det är vad folk egentligen vill ha.
Jag sitter och funderar på om man kan ta detta ett steg längre. Det naturliga steget skulle vara att seriöst satsa även på nätet. Tekniken är inget problem. STIM är den verkliga stötestenen. Det kostar att sända på nätet. Minst 350 spänn i månaden. Troligen lite mer. Måste hitta en rimlig finansieringsmodell med sponsring eller medlemsavgifter i så fall.
Jag har idéer om podcasts som man skulle kunna göra utöver det ordinarie programmet. Om en intervjuserie med både lokala och olokala musiker och andra. jag skulle vilja dra lite större cirklar kring ämnet rockmusik och spänna ett kulturnät över det. Rock är posei, uppror, känslor och mycket mer än bara riffet även om allt utgår från just riffet.
Det fanns en tid då Sverige var en stat som kontrollerade medierna stenhårt. Staten var den enda leverantören av information och underhållning. Radio Nord försökte i början av 60-talet bryta detta monopol men statens vilja att kontrollera radiovågorna gick så långt att man antog en lag som förbjöd just Radio Nord och hotade annonsörerna med åtgärder.
Dåvarande kommunikationsministern Olof Palme påminner mest om en sovjetisk politruck i detta ljudklipp.
Långt in på 80-talet pågick försök att stoppa sändningar från privata företag. Socialdemokraten Maj Britt Theorin försökte förbjuda privat ägande av parabolantenner med följande barocka motivering:
"Ge ungarna en chans och låt dem för död och pina slippa reklam i TV. Vårt parti får inte längre huka i den kommersiella högervinden, utan måste gå till en ideologisk motoffensiv mot yttrandefrihetens exploatörer i vilken förförisk slängkappa de än sveper in sig."
Ja herregud vilket trams.
Man ska värna det fria flödet av information. Och även om jag är public serviceanhängare så ska man värna allas möjlighet att sända radio eller TV. Innehållet må variera i kvalité men det är viktigt att man får göra det.
Ikväll sänder jag radio på frekvensen 103,7 över Hallsta- Suraområdet.
Jag älskar att göra radio. Att sitta i en studio med en hög skivor, en intressant gäst, mixerbordets lampor, den dåliga luften, VU-mätarnas flimmer, vinylspelarens knaster, mikrofonen... inget slår det. Fortfarande får jag det där pirret i magen en minut innan det är dags att rulla ut signaturen och säga hej. Jag vet inte hur många som lyssnar. Kanske inte så många. Men det är inte det viktiga. Det är själva grejen som spelar roll.
I en tid där man kan sända radio till hela världen via nätet så skulle man rent praktiskt kunna överge den analoga sändaren med begränsad räckvidd. Men jag vill inte det. Den digitala sändningen är bra i sig och jag vill sända där också. Men det är något med radiovågorna som är magiskt. Att man kan slå på en liten mottagare som tar emot 103, MHz med sin antenn och där hörs min transformerade röst.
Jag vill göra ett radioprogram som är som ett blandband. En perfekt mix av låtar där man får höra favoriterna men också hitta något nytt. Jag ser på närradion som en sorts public service för och av nördar. Det finns inget lyssnarantalskrav egentligen och man gör radio som inte finns någon annanstans om vad som helst egentligen. Har du ett intresse för något kan du göra radio av det till ett löjlig lågt pris.
Henry Rollins förklarar varför radio är så bra här:
På torsdag kör vi igång Pipeline103.7 på närradion igen efter fyra veckors semester. Det känns lite skumt att vi faktiskt har kört programmet i ett år redan. Jag och Alex har fått till det tycker jag. Rock i många former. Ganska mycket improvisation blandat med mer genomtänkta och välformulerade grejer som Alex serie Väldigt Viktiga Rocklåtar. Lyssna på den. Alla 35 delar finns här. Och mitt eget skrivandet för Slavestate spiller över på programmet då det ger möjlighet att få fina intervjuer med mer eller mindre kända musiker och människor som precis som vi dyrkar riffet på ett eller annat sätt. Vi försöker göra radio med passion, själ och hjärta som verkligen tar rockmusik på allvar till skillnad mot pajasradiostationer som Rockklassiker.
Nu kör vi ett år till. Under hösten hoppas jag att närradioföreningen får igång webbsändningarna så att fler utanför kommunen också kan lyssna.
Vi sänder via vår egen förening Kulturradioföreningen i Kolbäcksdalen som sänder Pipeline103.7 och Rockabilly Natch med den legendariska eldsjälen Joe Allan. och vill du stödja verksamheten så får du gärna bidra med en slant på bankgiro 872-8636. Alla bidrag stora som små mottages tacksamt. Ett bidrag ger dig inte ett medlemskap i föreningen men du får tillgång till exklusivt material från programmet här på webben samt omnämnande i vår tacklista för sponsorer. Meddela oss gärna via e-post om du lämnar ett bidrag så att vi kan tacka dig personligen.
På torsdag kl 20.00 kör vi igång igen på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz.
- Antagligen skulle man behöva starta en helt ny public service-radio som var den nya public service-radion. Med en stor budget. Det hemska är att alla får order om att nå målgrupper. Men man vet ju aldrig om att man tillhör en målgrupp. Det finns ju egentligen inte. Det är bara ett sorts språk som gör det lättare att göra statistik och staplar.
Det har gått ut ett internt mail på Sveriges Radio P2 där chefen säger att man ska renodla kanalen och ge den en tydligare profil. Alltså ska man lägga ner Eldorado från årsskiftet. Säkert stryker fler program med. detta gör mig ärlig talat ganska förbannad.
P2 lyssnar få på. Men det gör inte kanalen mindre viktig. Det är kanske den viktigaste kanalen Sveriges Radio har. Den kanal som är mest public service av dem alla. Det sänds många program med saker du aldrig hör någon annanstans. Och jag menar verkligen att du inte kan höra det på något annat ställe över huvudtaget.
Eldorado är ett sådant exempel. Den unika blandning av ljud, röster och musik som Kjell Alinge presenterar där är unik. Eldorado öppnar dörrar som du inte visste fans och visar saker ur ett perspektiv som du inte hade en aning om att du kunde få. Jag har lärt mig massor genom att lyssna på Eldorado.
Nu vill man lägga ner Eldorado i likriktningens namn.
På skärtorsdagen sänds WYBCS för första gången som månadsmagasin på radio. Vi flyter ut på frekvenshavet och kryssar genom ljudet av musik och röster på 103,7 MHz. Radiopoesi och ljudkonst. Tonerna av musiken du kanske trodde att du aldrig skulle få höra. I alla fall inte på det här sättet. Vi hyllar improvisationen och den fria formen. Likt en Eldoradobrigad på upptäcktsfärd i ljuddjungeln med mikrofonen som kompass.
Vi ställer och frågan varför och får svaret därför. Allt är möjligt.
Det är det som är meningen med WYBCS. Vi sänder WYBCS första torsdagen varje månad på Hallsta Sura Närradio 103,7 MHz.
Och här naturligtvis.
Välkomna!
Henry Rollins sänder radio varje vecka på den amerikanska stationen KCRW. Två timmar med massor av musik ur Henrys eget ariv och helt efter hans egen smak. Därför blir blandningen otroligt varierad och framförallt svincool. Black Sabbath kan följas av Sun Ra eller Buzzcocks eller MC5 eller Devo. Vem vet?
Bara Henry.
Och bäst av allt är att du kan lyssna själv. Klicka här.
Det är någontning magiskt med radio. Och det är något magiskt med människor som pratar i radio. Det är något magiskt med hela ritualen i en studio. Man sätter sig bakom en mikrofon. Justerar hörlurarna. Vrider på rattarna och drar upp regeln. Den gröna lampan tänds och man är live i sändning. Din röst hörs via radiovågorna långt bort. Musiken du valt ramar in det du säger.
Jag har många radiominnen Jag minns Kjell Alinge och Eldorado från min barndom. Jag satt klistrad varje lördagkväll kl 18.15 när Pär Fontander körde sitt Rockbox. Metropol var fredagskvällen med Ingvar Storm och Nicklas Levy. Det var bra radio. Och sen upptäckte jag John Peel på BBC. En legend som brann för musiken och för sin radio. Pur magi.
Så sände jag radio själv tack vare den underbara närradion. En sann demokratisk medieform där vem som helst kan göra sin röst hörd. Där mångfalden och yttrandefriheten tillåts härska. Det borde vara fler som sänder närradio. Jag skulle önska att det fanns fler närradiostationer i varje kommun. STIM-avgiften borde subvensioneras med 100% för närradion av staten.
Jag vet inte hur många direktsända timmar jag spenderat i en studio och bakom ett mixerbord. Inte tillräckligt känns det som.
Ikväll återvänder jag till stationen där jag började sände 1989. Programmet heter samma sak nu som då. Innehållet skiljer sig egentligen inte heller särskillt mycket från det jag gjorde då.
Sommaren är här. Tempot sjunker i livet. Och på den här bloggen. Kanske inte ett rent sommarlov men inte samma uppdateringsfrekvens. Vi hörs då och då.
Det var sommaren 1989 som jag, Alex och Micke började sända radio på närradion här i kommunen. Och vi fortsatte att göra det fram till 1995. Det hette olika saker men det första programmet bar namnet Pipeline. Vi spelade hårdrock och punk blandat med galna infall.
Det var bland det roligaste jag gjort.
Och det är en av anledningarna till att jag nu återvänder till Hallsta-Sura Närradio för att göra mer radio. Och som en homage till historien så får programmet hete just Pipeline. Jag kommer att bjuda på rockmusik i alla dess former och skepnader. Prat och intervjuer blir det förhoppningsvis också. Alex har lovat att vara med.
Varje tisdag klockan 19 - 20 på 103,7 Mhz om du befinner dig i närheten av Hallstahammar/Surahammar. Stationen är hardcore analog så någon möjlighet att fuska och lyssna via nätet finns inte.
Joe Allan liveredigerar en intervju i direktsändning. Fler bilder kommer snart.
Foto: M. Tannergren
Igår träffade jag Joe för första gången på 16 år. Egentligen är det obegripligt lång tid. Och ännu obegripligare att jag låtit det gå så läng tid. Det var kul. Enormt kul.
Efter att ha irrat runt St. Lars-gårdens byggnad en stund så hittar jag slutligen den dolda dörren in till Hallsta-Sura Närradio. Stationen som sänder analogt på FM103,7 är inhyst i två små rum i källaren på församlingsgården. Men det räcker. Närradio är coolt på det sättet. På en liten yta kan man driva en kommuntäckande radiostation där man kan göra i stort sätt vad som helst. Endast fantasin sätter gränsen.
Hur som helst hittar jag Joe där inne. Och han är precis som vanligt. Vi skakar hand. Vi tittar på varandra och skrattar. Tiden har stått still. Vi berättar kort vad som hänt sedan sist. Sedan sänder vi radio Joe och jag i två timmar. Vi snackar musik, rockabilly, passion, drömmar, erfarenheter. Det flyter på obegripligt smidigt. Som om vi inte gjort annat. Efteråt får vi några positiva reaktioner från dem som lyssnat. Alla säger att det lät bra.
Vi skakar hand igen. Joe frågar om jag vill komma tillbaka. Det vill jag. Det vill jag gärna. Jag ger honom skjuts hem. Vi skiljs åt.
Jag vet redan vilka låtar jag vill spela nästa gång. Och vad jag vill prata om.
Bild från Joe Allans studio när det begav sig.
Foto: www.joeallan.se
Dåtid:
Min mediakarriär började på Hallstahammars närradio. Året var nog 1989 tror jag. Vi gick en studiecirkel på ABF och kursledaren var Jan Olof Ericsson. Det var en lekstuga och en inkörsport till radiomediet som jag där blev förälskad i. Vi gjorde massor med radio under sex fantastiska år. Vi sände allt från föreningsradio till ungdomsprogram med musik och allmän galenskap.
Jan Olof hade en passion i livet. Rockabilly. Han sände själv programmet Splish Splash där han spelade skivor ur sin enorma skivsamling och gjorde intervjuer med svenska och amerikanska rockabillymusiker. Efter ett par år byggde han en rockabillystudio i den övergivna TV-studion bredvid radion. Där spelade han in en lång räcka skivor helt analogt och med äkta 50-talskänsla. Han ordnade spelningar och gjorde, anser jag, en kulturgärning som saknar motstycke. Det var otroliga år egentligen som betytt enormt mycket för mig.
När jag började plugga i Linköping flyttade jag från orten och vi tappade kontakten. Jag har inte hört av Joe sedan jag lämnade tillbaka studionycklarna 1996 strax innan flyttlasset gick.
Nutid:
Plötsligt dyker världens mest analoga man upp på Facebook. En knapp men ändock kontakt återupptogs. Det visar sig att han nu är åter på närradion och sänder två timmar rockabilly på torsdagskvällarna. Och så ringer han till mig och vill att jag ska komma förbi någon kväll och prata i radio med honom. Cirkeln sluts.
En gång i forntiden (typ 2003) skrev jag recensioner i kvalitétsblaskan Close Up Magazine. Det var roligt. Jag sågade bland annat Bullets första singel och det står jag för än idag. Nåväl, nu handlade inte det här inlägget om Bullet.
För som före detta medarbetare på Close Up så måste man ju promota tidningens egen radioshow på Bandit som av en händelse sänds ikväll. Garanterat mangel med Nicki Wicked som programledare. Ikväll får ni bland annat höra Death Angel, Kreator och Exodus. Bara det är värt att sitta uppe för!
Och du det finns ingen efterhandslyssning. Så ratta in programmet på radion eller datorn (här) kl 22.00 ikväll.
Kjell Alinges Eldoradoblogg fick mig att upptäcka Negativeland.com. Någon sorts radio/webbradio/konstpryl som jag måste utforska närmare. Bara rubrikerna på sidan fick det att pirra i magen. Huserar i Berkley, Kalifornien.
I veckans avsnitt av kulturradioprogrammet Svart Kaffe pratar vi absurt länge om konst, konstnärer och konstens uppdrag med mannen på bilden ovan. Anton heter han. Anton Engvall. En mycket begåvad kille med mycket vettigt att säga. Det är nog därför vi pratar så mycket i veckans sändning.
Ni kan lyssna nu på söndag klockan 21.30 på Radio Eskilstuna 92,7.
