Den böjbara musiken

Jag sitter och lyssnar på Trans Europe Express på Södra Teatern framförd av kammarorkestern Modern Fantazias dirigerade och arrangerade av Hans Ek. Kraftwerks skiva med samma namn är basen och i detta har Hans Ek vävt in Bowie, Iggy Pop, Brian Eno och Stockhausen. All musik skriven under 70-talet mestadels på elektroniska och elektriska instrument. Nu framförs den på instrument som har en 400 år lång historia.

Och det låter helt naturligt. Det låter makalöst vackert. Det är musik som berör mig djupt.

"Even the greatest stars discover themselves in the looking glass" mässar orkestern. Ljuset falnar och vi känner hur himlen öppnar sig ovanför oss. I en av musikstyckets centrala delar sjunger Edith Söderström Iggy Pops "The Passenger" och förvandlar den till ett skakande poetiskt stycke om människans ensamhet och behov av gemenskap i universum.

I am the passenger
I stay under glass
I look through my window so bright
I see the stars come out tonight
I see the bright and hollow sky
Over the city's ripped backsides
And everything looks good tonight

Det är nästan tårframkallande vackert. Genom hela stycket återkommer Kraftwerks "Trans Europe Express" som huvudtema. Det är känslan av ett europeiskt vemod som äter sig in i lyssnaren.

Det är en historia utan ord men med känslor som vi alla har inom oss tror jag.

Men mest fascinerar den böjbara musiken.

Lyssna på hela konserten på Gimme Indie

The Church Of Kyuss (Debaser Medis, Sthlm 13/3 - 2011)

Kyuss under sin spelning i Stockholm.

Ibland övergår i grunden ganska enkel rockmusik till någonting mer andligt. Igår hade jag en sådan upplevelse. Kyuss frälste Debaser Medis med sin musik. Sångaren John Garcia agerade överstepräst och mottas med ett unisont hallelujah av publiken i församlingen när han lufsar in på scen iklädd svart skjorta och nattsvarta solglasögon. Sedan inleds två timmar rent religiöst dyrkande av Riffet. Alla kan alla låtar. Varje takt mottas som en oblat. Varje taktslag från Brant är ett hjärtslag närmare himlen. Var enda vibration från Nicks bas sköljer över oss som vigvatten.

Jag vet, det låter lite fånigt. Men spelningen med Kyuss igår var semireligiös. Precis som bra rockmusik är när den är som allra bäst. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som skiljer det ena från det andra men vissa band har den den där kemin som gör att man inte kan värja sig när man hör dem. Och i Kyuss fall förlöser man dessutom en längtan också eftersom Kyuss inte har turnérat sedan mitten på 90-talet. Legenden har vuxit för varje dag och nu står dom där och det är pur rockmagi.

Spelningen i Stockholm kommer att leva i mig länge.

Kyuss låter sitt ljus falla över publiken.




(Foto: M. Tannergren)

Allt enligt Bodil Malmsten

I söndags bevistade jag preimären av Bodil Malmstens författaruppläsning på Södra Teatern i Stockholm. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig egentligen. Men jag gillar Bodil så jag tvekade aldrg att skaffa biljetter.

"Enligt Bodil Malmsten"heter föreställningen. Och det är precis vad det är. Två timmar av texter som snyggt väver samman sig själv till en kanske lite tydligare bild av Bodil Malmsten men ändå inte. Hon är fortfarande hemlig fast ändå inte.

Efteråt funderar man på mycket. Inte på Bodil Malmsten men om sig själv. På ett nyttigt och bra sätt. Och det är väl det som bra litteratur och duktiga författare gör. Sätter saker i rörelse. Ställer frågan "varför?". Och svaret "Därför..." är i sig en rörelse framåt.

Har ni chansen ser ni Bodil Malmsten under våren då hon tar sig ut i landet på ett antal platser.

Reaching forward

Those Dancing Days har släppt en singel. Den är löjligt bra. Löjligt bra. Episk. Monumental.

Musiktipset: PJ Harvey - Let England Shake

PJ Harvey har släppt en ny fantastisk skiva.

Du hör den här

Svart Kaffe: Om konsten

Anton roterar i 33⅓ rpm

I veckans avsnitt av kulturradioprogrammet Svart Kaffe pratar vi absurt länge om konst, konstnärer och konstens uppdrag med mannen på bilden ovan. Anton heter han. Anton Engvall. En mycket begåvad kille med mycket vettigt att säga. Det är nog därför vi pratar så mycket i veckans sändning.

Ni kan lyssna nu på söndag klockan 21.30 på Radio Eskilstuna 92,7.

Eller här och nu:
Svart Kaffe del7 om konsten by reflektor

Publicerat: Glenn Danzig

Glenn Danzig behöver knappast någon närmare presentation. Sedan sent sjuttiotal har han varit ständigt aktuell i band som horrorpunkarna The Misfits, det bloddrypande Samhain och sedan slutet på åttiotalet i sin egen grupp Danzig. Under nittiotalets första hälft levererade Danzig fyra klassiska skivor som alla bör ha i sin skivsamling. Sex år efter senaste alstret ”Circle of snakes” är han nu tillbaka med ”Deth red sabaoth”; en ny fullängdare som tagit lång tid att färdigställa. Glenn ville att albumet skulle låta som rockplattorna under det tidiga sjuttiotalet gjorde, berättar han när Slavestate får honom på tråden.

– Det skulle vara riktigt tunga gitarrer på skivan och det skulle fortfarande låta väldigt mycket Danzig. Så vi köpte in en massa gammal utrustning och riggade upp det så att allting blev så rått och primitivt som möjligt. Vi körde till och med en del av mina gitarrpålägg genom basriggen för att få tyngden i ljudet.

"Det har låtit precis som jag vill på varenda skiva och jag har aldrig gjort något egentligt avsteg från soundet vi hittade på den första plattan, om du frågar mig."

– Många säger att ljudet är organiskt och jag tycker att det är ganska roligt för alla mina skivor har spelats in analogt. Jag har aldrig använt en helt digital inspelningsstudio. Jag vill kunna gå in i en studio och se alla mikrofoner, det stora mixerbordet och rummet där man ställer upp trummorna. Jag vet att det går att spela in i kompisens vardagsrum nuförtiden med hjälp av datorer men jag är old school. Jag vill ha en riktig studio med riktiga grejer.

Hur vet du när det låter Danzig?
– På något sätt hör jag direkt när någonting låter som Danzig. Och allt jag gör måste ju låta så som jag förutsatt mig att Danzig ska låta. Det har låtit precis som jag vill på varenda skiva och jag har aldrig gjort något egentligt avsteg från soundet vi hittade på den första plattan, om du frågar mig. Den första skivan står i direkt samband med den senaste på alla sätt. Jag vill göra bra skivor som folk inte bara ska lyssna på när de kommer ut utan efter 20-30 år också. Och det verkar som att jag har lyckats.


En sjuk och skruvad hjärna
Glenn Danzig har ett stort kontrollbehov. Han har sin hand över allt som rör produktionen av en ny platta med Danzig. Det är Glenn som skriver all musik och text, bestämmer hur det ska låta, hur skivomslaget ska se ut såväl som allt promotionmaterial. Allting ges sedan ut av hans eget skivbolag Evillive som är en del av Danzigs imperium, vilket också innefattar serieförlaget Verotik. Ingenting bestäms av någon annan än Glenn Danzig.
– Det är jag som ligger bakom hela det grafiska materialet när det gäller Danzig men också på Verotik där jag ger ut tecknade serier. Allt du ser kommer från min sjuka, skruvade hjärna. Det är sånt här som jag tänker på jämt så jag hämtar allt stoff därifrån, säger Glenn med ett skratt.
– Det är en skrämmande tjuvtitt in i min värld.

Rim rimmar illa med Glenn
Texterna är något som alltid har fascinerat när det gäller Glenn Danzig ända sedan tiden med The Misfits fram till idag. Han skriver i grund och botten texter som är uppbyggda efter bluesens principer. Grundelementen är skräck, ensamhet, styrka, sex och ockultism. Jag försöker lirka med Glenn när det gäller texternas innehåll men han håller svaret om tematiken kort. Däremot talar han gärna om sitt sätt att skriva texter på.
– Jag har alltid skrivit på fri vers. Att det ska rimma har aldrig varit något jag brytt mig om. Rick Rubin var alltid på mig om mina texter när vi arbetade ihop och ville att det skulle vara rim överallt men jag sa bara att det låter bra ändå. Orden passar ihop utan att det rimmar.
– Om det blir en bra text som säger det jag vill och det låter bra när jag sjunger den så vad spelar det för roll om det rimmar eller inte? När det gäller innehållet i texterna så kommer det nog från samma förtappade ställe som bilderna vi pratade om förut. Så har det alltid varit.

Det har varit en relativt lång process för att få klart ”Deth red sabaoth”. Resultatet är dock bland det bästa Danzig presterat på femton år. Det är mörkt, tungt och låter väldigt mycket Danzig. Jag frågar hur arbetet med skrivandet och inspelningen har gått till.
– Den här skivan tog nästan två år att göra. Vi började så smått 2007 och vi har under korta perioder spelat in och sedan gått tillbaka och lyssnat och spelat in på nytt. Det har funkat jättebra och jag är nästan säker på att vi kommer att göra på det här sättet igen på nästa platta. Om det nu blir en nästa gång.

Under arbetet med sin egen musik tog sig Glenn Danzig också tid att sjunga in sin första duett. Detta tillsamman med Melissa Auf der Maur (ex. Hole, Smashing Pumpkins) på hennes nyligen utkomna soloskiva ”Out of our minds”. Resultatet blev ”Father’s grave”, en ballad där en kvinna talar med mannen som begravt hennes far. Det är en riktigt otäck skräckfilmskänsla i sången och Glenn Danzig är nöjd med resultatet.

– Melissa skickade en demo långt innan hon ens hade ett skivkontrakt men jag gillade verkligen låten och tyckte att det kunde bli något riktigt bra. Min dåvarande manager gillade inte alls idén men jag gör som jag vill och för mig handlade det inte om pengar på något sätt utan om en bra låt. Så vi träffades efter en av våra spelningar i New York och spelade in den. Hon verkar verkligen ha blivit nöjd med resultatet och det är jag med.
Har du några vidare funderingar på andra du skulle vilja sjunga duett med?
– Nej. Faktiskt inte.

"Om det kostar mig mer att spela in skivan än jag kan få tillbaka på den så känns det som om det inte är någon idé att göra det."

Kostar mer än det smakar
Glenn Danzig har vid ett flertal tillfällen antytt att det kommer att bli betydligt färre skivor i framtiden från Danzig. Det har delvis att göra med att andra saker pockar på Glenns intresse, som serieförlaget och diverse filmprojekt. Men det finns en sak som är än mer avgörande menar Glenn.
– Egentligen handlar det krasst sett om ekonomi. Om det kostar mig mer att spela in skivan än jag kan få tillbaka på den så känns det som om det inte är någon idé att göra det. Så ser verkligheten ut. Det är sorgligt men sant. Och jag vill som sagt inte spela in i en garderob, utan jag vill ha min studio.
– Som det ser ut nu har jag möjlighet att spela in ”Black aria III” som är mitt pågående projekt med instrumental musik under sommaren. Kanske finns det möjlighet till något mer. Jag kommer att ta en titt på tillståndet i musikindustrin framåt hösten och bestämma mig för hur Danzig kommer att arbeta vidare efter denna platta.

Det här med att kunna köpa musik på skiva verkar engagera Glenn ganska mycket. Han talar mycket om sin skivsamling och om hur den fysiska skivan är en viktig del av helheten och totalupplevelsen av musiken.
– Jag gillar fortfarande att kunna köpa skivor. Jag sysslar inte med nedladdning och jag hatar den usla kvaliteten på mp3-filer. De gör inte musiken någon rättvisa hur man än vrider och vänder på det. Det kanske passar andra men inte mig. Jag älskar att gå till skivaffären, känna på omslaget, bläddra i skivhäftet, titta på bilderna, studera omslagskonsten och se hur bandet ser ut, läsa texterna. Som skivsamlare är det verkligen viktigt för mig och det här kan man inte göra med en mp3-fil.

Älskar att spela live men hatar att turnera
Han är en upptagen man, Glenn Danzig. Så pass upptagen att han allt mer börjar undvika turnerande till fördel för att jobba på kontoret. Han har inget emot själva spelandet men det är bussåkandet, väntan och den allmänna tristessen som utgör 99% av tiden på turné han ogillar.
– Den bästa känslan i världen är att spela live framför en publik. Det är att studsa omkring på en buss i tolv timmar jag inte pallar med. Man sitter där och kan inte göra någonting. Allting stannar liksom upp. Jag vill jobba med något av alla de projekt jag har på gång och turnerandet stjäl helt enkelt för mycket tid från det som det ser ut idag. Men vi har spelat rätt mycket framför allt här i staterna de senaste åren. Det har varit korta svängar och jag har arrangerat det så att jag kan åka hem emellan spelningarna och jobba. Då funkar det faktiskt. Jag vet inte hur jag skulle få det att funka i Europa men på något sätt kanske vi kan få det att funka också. Jag skulle verkligen vilja spela mer i det forna östblocket.

I sommar har Danzig gjort två spelningar i Europa. Båda var på festivaler varav Sweden Rock Festival var en. Det var med blandade känslor som Danzig lät sig bokas dessa två datum.
– Vi har faktiskt nästan aldrig gjort några festivalspelningar. Nu gjorde vi Sweden Rock Festival och en festival i Finland. Det var en helt okej upplevelse för oss. Vanligtvis är det mest jobbigt och ett jäkla besvär. Men dessa två var riktigt roliga och publiken verkade uppskatta det hela. Det var rätt intressant att flyga till Tyskland för att sen ta en buss upp över Danmark och genom södra Sverige för att komma ut i ingenting där det var en enorm rockfestival med bara hårdrock. Så jag är glad att vi gjorde det.

Publicerat på Slavestate.se i juli 2010

Publicerat: Killing Joke

Det finns teorier och skrifter som gör gällande att vi närmar oss slutet av vår tid. År 2012 kommer omvälvningar att ske som kommer att förändra vår värld för alltid, sägs det. Jaz Coleman, sångare och frontfigur i Killing Joke, är övertygad om att detta är sant och förbereder sig för det som ska komma.

– Ni kan kalla mig galen men jag vet vad jag vet, säger Jaz Coleman.

"Vi har egentligen alltid sett på oss själva som en renässans."

Ett eget universitet

Året var 1980. Margaret Thatcher hade regerat Storbritannien i ett år. Arbetslösheten var enorm, de sociala klyftorna var avgrundsdjupa och missnöjet pyrde överallt. Punkens första våg hade just ebbat ut och Bob Marley besökte Ladbroke Grove. Området kring nämna Londongata befolkades av punkare och jamaicaner. Postpunken föddes med ett större intresse för rytmer än sin föregångare men på många sätt betydligt mer politisk. Och ett av de klarast lysande banden, bildat bara ett par år tidigare, hette Killing Joke.
– Jag har Killing Joke att tacka för allt säger Jaz Coleman från en av sina bostäder belägen i Geneve. Jag kommer förvisso från en välbärgad medelklassfamilj men jag gick aldrig klart grundskolan. Jag stod inte ut med det sätt att tänka som fanns i skolan. Jag ville veta andra saker. Utvecklas på mitt eget sätt. Likadant var det för Youth, Geordie eller Paul (bas, gitarr, respektive trummor) i bandet. Killing Joke har på det sättet blivit vårt eget universitet. Allt vi har lärt oss om hur världen fungerar har vi lärt oss tack vare Killing Joke. Och bandet har gett oss möjlighet att formulera våra idéer och påverka andra på ett sätt vi aldrig hade kunnat göra annars.
– En väldigt viktig slutsats vi alla i bandet dragit är att man, även om det inte är i skolan, kan skaffa sig en form av utbildning och lösa många problem. Det är genom kunskap och upplysning som vi kan rädda oss själva. Och det är egentligen det som vi i Killing Joke vill förklara för alla genom det vi gör. Hur vi tog oss hit. Vilken metod vi använde. Vi vill vara en inspiration för andra.

Renässansen
Under december kommer Jaz att slutföra en bok som handlar om det han just beskrivit. Han menar att många människor idag går omkring och är rädda och oroliga för olika saker som miljöförstöring, den ekonomiska krisen, arbetslösheten. Det gäller att visa folk att man kan göra något utan att ha ”rätt” utbildning eller kvalifikationer. Jaz menar att hela Killing Jokes karriär är ett exempel på detta. Jag frågar om det här är det han är mest stolt över i sin karriär.
– Jag antar det. Det är väldigt tillfredsställande att få veta att det man gjort har gjort verklig skillnad. Att det har inspirerat folk att göra ny musik eller konst på annat sätt. På många sätt har Killing Joke blivit en sorts renässansrörelse vilket fascinerar oss i bandet oerhört mycket. Vi har egentligen alltid sett på oss själva som en renässans eftersom vi är övertygade om att alla föds med unika förutsättningar, med ett inneboende geni inom oss, och att livet är den plats där vi förverkligar och verkställer detta.
– När man verkligen har en övertygelse om att det man gör är viktigt och har ett mål som man måste nå oavsett vad det kostar så slutar pengar att vara ens främsta drivkraft i livet och konsten blir ett överordnat mål. Och det är inte svårt att hitta den där övertygelsen. Gå bara in på närmaste bokhandel eller bibliotek och ställ dig på faktaavdelningen och se vilka böcker som intresserar just dig. Då hittar du svaret ganska snabbt.

Outforskad musik
Det som kommer att rädda oss från att gå under är det faktum att vi har kulturen att luta oss mot, menar Jaz Coleman. Att vi kan skapa konst, musik och litteratur. Själv har han varit musiker större delen av sitt liv. Förutom sångare i Killing Joke så är Jaz också en erkänd klassisk kompositör och välaktad orkesterarrangör. Senaste albumet från Killing Joke heter "Absolute dissent" och utkom i höstas.
– Tänk på hur skapandet erbjuder oss möjligheten att utforska olika saker hos konsten. Jag har ägnat över trettio år åt musiken. Jag har undersökt hur musik fungerar som budskapsbärare, hur musik bär känslor genom klanger och melodier. Jag har utforskat detta på heltid utan att ha kommit ens hälften så långt som jag önskat Det har ändå tagit mig tre decennier. Och det är bara musik. Sen har vi litteraturen, målandet, teatern...
– Jag tycker för övrigt att kafékulturen är den perfekta arenan för att skapa och uppleva kultur, säger Jaz. Nittio procent av all musik jag skrivit har skrivits på kaféer. Det finns inget bättre ställe att bli inspirerad på tycker jag. Ett bra kafé är som ett konstgalleri där du kan möta människor och diskutera livets stora och små frågor.

Vi ska snart återkomma till Jaz Colemans teorier om vad som kommer att ske i framtiden men först talar vi om hur han själv lever sitt liv. När jag pratar med honom befinner han sig i Geneve. Men hans huvudbas är på Nya Zeeland, där han har en gård som inte belastar miljön och som förser honom med den mat han behöver för att leva ett gott liv. Han försöker föregå med gott exempel. Miljön är något som engagerar honom mycket.
– Många av texterna på den senaste skivan handlar om vad vi gör med vår jord och med oss själva. Vi framställer mat med tillsatser i som inte alls är bra, konstaterar han.
– Med tanke på vad vi står inför så kommer vi att öka aktiviteten från Killing Jokes sida. Vi måste turnera mer och spela in flera skivor. Vi behövs just nu. Vår musik och vårt budskap måste nå fler. De kommande två åren kommer ni att få se och höra betydligt mer av Killing Joke, det kan jag lova er.


Jaz Coleman talar med lidelse om sina vänner och sitt band. Det råder ingen tvekan om att Killing Joke är ett barn som han själv fött och vårdat. Hans egen skapelse. Och det är inga problem att få honom att tala om de tider som varit. Tvärtom. Han håller en mindre föreläsning om samhället Killing Joke föddes i och om bandet som styrt hans öde i 30 år. Kanske är det därför han envisats att hålla bandet vid liv under alla dessa år trots att medlemmar kommit och gått och bandets popularitet har varierat kraftigt. Men respekt har Killing Joke utan tvekan. Utan Killing Joke hade band som Ministry, Nine Inch Nails eller många andra alternativa band inte funnits. Jag försöker styra in samtalet på vad Killing Jokes musik betytt för alternativscenen genom åren men det ska visa sig vara lättare sagt än gjort. Ni förstår snart vad jag menar.

– Det är fantastiskt att möta människor som upptäckt vår musik genom till exempel Metallicas cover på ”The wait” eller band man pratar med som berättar hur mycket vår första skiva betytt för dem. Det är fantastiskt. Och nu har vi hållit på så länge att det finns yngre fans som tror att våra skivor från början av 2000-talet är våra första, säger Jaz och brister ut i ett av sina många cigarrhesa gapskratt.

"Allt måste vara klart inför 2012."

Skrämmande tider
Frontmannen menar att det som drev Killing Joke från början var vrede och ilska. Han instämmer med det John Lydon en gång sjöng; att ilska är en energi.
– Vi har alltid drivits av en övertygelse om att vi kan påverka människor till förändring både av sig själva och av världen. Och det behövs. Titta dig omkring hur det ser ut. Vi lever i intressanta och skrämmande tider ska du veta min vän, säger Jaz med allvar i rösten.
Och det är här intervjun tar en helt ny vändning. Plötsligt frågar Jaz hur gammal jag är. Jag svarar sanningsenligt att jag närmar mig fyrtio.
– Har du tänkt på att tiden går fortare och fortare, undrar Jaz och förklarar innan jag hunnit svara på frågan.
- Det är faktiskt så att tiden accelererar. Polerna håller på att byta plats med varandra vilket påverkar vår tidsuppfattning eftersom det elektromagnetiska fältet minskar i styrka. Jag har studerat det här noga ska du veta. Experiment som har gjorts på astronauter som helt har isolerats från det elektromagnetiska fältet visar att de först upplever att tiden går fortare. Och sen övergår det i temporär galenskap... Så jag kommer att känna mig som hemma, fnissar han.

Kaos kommer att utbryta
Och nu spårar det ur ordentligt. Jag får en tio minuter lång föreläsning om hur jorden kommer att genomgå ett antal radikala förändringar och att världen som vi känner den kommer att gå under. Jaz är en av många som är övertygade om att året 2012 är det år då den stora smällen kommer. Han är ganska otydlig och luddig med vad som kommer att hända men han vet att vi inte kommer att kunna fortsätta leva det liv vi lever idag. Att polerna flyttar på sig är ett problem menar Jaz. Att jorden år 2012 tillsammans med solsystemet i övrigt kommer att stå i direkt linje med Vintergatans centrum är ett annat. Det händer tydligen en gång var 26.000:e är. Och när det händer inträffar hiskeliga saker. Men mitt i den här soppan av new age och Hollywoodliknande apokalyps så levererar Jaz också ganska nyktra analyser om hur vi bör leva våra liv.
– Ett av de största problemen den närmaste tiden blir att lösa matkrisen. Redan nu ser vi hur matpriserna rusar i höjden. Det är brist på dricksvatten och klimatet börjar orsaka nya flyktingströmmar. Tro mig när jag säger att sådana här saker kommer att orsaka nationer fall och en total kollaps inom bankväsendet. Det kapitalistiska systemet kommer att implodera.
– Och då måste du fråga dig var du vill befinna dig. I staden där maten kommer att ta slut omedelbart och kaos kommer att utbryta eller ute på landsbygden där du kan vara självförsörjande på nästan allt. Det är därför jag har min huvudbas på Nya Zeeland där vi kan leva utan att påfresta jordens resurser.

Mycket att hinna med
Så här fortsätter han tills vi har dragit över de 20 minuter Slavestate har blivit tilldelade med en dryg kvart. Den stackars skivbolagsrepresentanten försöker avbryta Jaz men han vill inte sluta prata. Till slut lyckas jag avbryta honom och få in en sista fråga om när vi kan tänkas få ett besök av Killing Joke här i Sverige.

– Vi kommer att turnéra hela vintern och våren. Inget är helt klart än men som det ser ut just nu så är ett besök i Sverige inplanerat till sommaren 2011. Det ska bli kul. Jag tror inte vi har varit där sedan 1983 så det är hög tid att komma till er. Dessförinnan ska vi spela in en ny platta också och min bok ska komma ut. Allt måste vara klart inför 2012, avslutar till sist Jaz Coleman

Publicerat på Slavestate.se i december 2010

Publicerat: Kyuss Lives!

Året var 1995 och Kyuss stod på randen till det stora genombrottet. Med skivorna "Blues for the red sun" (1992) och "Welcome to Sky Valley" (1994) låg vägen öppen för bandet från Desert Spring i södra Kalifornien. Under de fem år som bandets funnits hade populariteten bara ökat och Kyuss hörde till den alternativa rockscenens absoluta toppskikt i grungens kölvatten. Skivan "... And the circus leaves town" skulle bli det definitiva genombrottet var det tänkt.

Men då valde bandet helt överraskande att lägga ned verksamheten.

– Det var ett ömsesidigt beslut, berättar sångaren John Garcia. Vi kände att vi inte kunde fortsätta som band. Vi hade på något sätt kommit till vägs ände med varandra och personligen så kände jag att jag ville gå vidare. Vi hade haft fem magiska år som jag för alltid kommer att vara tacksam för att jag fick vara en del av.

"Jag försöker inte spela ödmjuk nu för jag värdesätter det vi gjorde något enormt. Men jag har svårt för när folk försöker upphöja Kyuss till något som det kanske ändå inte var."

Aldrig slutat vara vänner
Jag ringer upp John Garcia i hans hem där han bor med sin fru och två barn. Han dricker morgonkaffe och man kan höra familjelivet pågå i bakgrunden. Vi ska prata om den stundande turnéen med Kyuss Lives!
Den reinkarnation som nu uppstått av ökenrockbandet Kyuss består förutom Garcia av basisten Nick Oliveri och trummisen Brant Bjork från originalsättingen samt gitarristen Bruno Feverey som följt med från Garcias nuvarande band Garcia vs Garcia. Originalgitarristen Josh Homme (Queens Of The Stone Age, Them Crooked Vultures) har inte blivit tillfrågad eftersom han aldrig uttryckt ett intresse av någon återförening av Kyuss enligt John Garcia. Men han försäkrar att det inte finns något ont blod mellan någon av medlemmarna och att det faktiskt aldrig funnits någon osämja att tala om.
– Det är en av de stora myterna kring Kyuss uppbrott. Att vi skulle vara ovänner. Sanningen är snarare tvärt om. Vi har haft kontakt med varandra hela tiden och har aldrig slutat vara vänner. Vi har bara inte gjort musik tillsammans, konstaterar John Garcia.

Det stora tomrummet
Vi talar om musiken som Kyuss skapade. Jag undrar vad som är själen och hjärtat i musiken. Vad är själva kärnan i Kyuss?
– Det handlade om att fylla det tomrum som vi dels kände inom oss och det tomrum som var den öken som omgav oss rent geografiskt. Musiken var det enda sättet att fylla det där tomrummet. Jag ska inte börja babbla som Jim Morrison här och börja yra om själen och anden men den här tomheten vi kände kunde bara fyllas av musik. Vi var fyra arga uttråkade ångestfyllda unga män som hade väldigt mycket attityd. Och vi gjorde tung rockmusik som krävde mycket av sina lyssnare. Men det handlade hela tiden om att fylla tomrummet. Där har du själen och hjärtat.
– Det är en ynnest att få spela tillsammans med Nick och Brant igen. Låtarna är så fantastiska och dom fångade känslorna så perfekt. Att nu få återupptäcka allt det här tillsammans med dem är bland det bästa jag gjort. Jag kan egentligen bara jämföra känslorna inför den här musiken med de känslor jag kände när jag såg mina barn födas. Det finns ingen drog eller annat sätt att åstadkomma de där känslorna som man får inför sitt barns födelse. Men musiken är det närmaste man kan komma när det gäller att återskapa känslor man haft för länge sedan.
Vad minns du mest från tiden med Kyuss på nittiotalet?
– Ska jag vara helt ärlig så är det de där tillfällena i Brant Bjorks sovrum tillsammans med Josh Homme när de skrev stora delar av musiken till Kyuss. Att få vara med som sångare när de här två killarna skapade så storartad musik var en ynnest. Jag hade ärligt talat nöjt mig med att bara få vara en fluga på väggen och fått lyssna men nu var jag sångaren. Så det är nog det jag minns mest, de där gångerna hemma hos Brant och när vi repade hemma i mitt garage. Jag kommer förmodligen aldrig att få uppleva något liknande igen.

Att återupptäcka musiken
Bandet har redan bestämt många av låtarna som ska spelas under turnén. Det har varit en intressant process som låtit John Garcia upptäcka nya saker i musiken.
– Det är rätt kul att lyssna på den där människan som sjunger på inspelningarna. Vissa saker kommer jag aldrig att kunna återskapa. Det går bara inte. Jag har varken rösten eller det mentala tillståndet för att kunna göra det. Då kommer vi att försöka hitta en ny väg in i materialet istället. Det ska bli intressant. Men vissa låtar rör man ju naturligtvis inte. Dom måste spelas så som vi gjorde det från början. Det är en balansgång.

– Vi har valt allting från uppenbara låtar som "Demon cleaner" till mer obskyrt material från "Wretch” och allt där emellan. Det blir låtar från alla skivor kort och gott. Ingen ska behöva gå därifrån besviken. Dessutom funder vi på att lägga till några covers som till exempel The Misfits "Hybrid moments". Vi vill ha tillräckligt med låtar så att vi kan variera oss lite från kväll till kväll.

Så vad har nye gitarristen Bruno Fevery bidragit med till Kyuss musik? En hel del tycker John Garcia som inte nog kan framhålla hur bra Bruno är som person. Han är en mycket ödmjuk kille som är lätt att tycka om. Han sprider positiva vibbar omkring sig. Och dessutom är han en begåvad gitarrist.
– Han kan återskapa mycket av det Josh Homme spelade på ett sätt som du knappt tror är sant. Och han är den förste att erkänna att han är ett fan av vad Josh gjorde. Det gillar jag. Men samtidigt lägger han till mycket av sitt eget spelande och sin egen personlighet i musiken, säger John.

Arvet och framtiden
Hur känner då John Garcia inför det faktum att många anser att Kyuss var ett av 90-talets viktigaste alternativa band? För det är många som ser Kyuss som stilbildare inom stonergenren och "Blues for the red sun" och "Welcome to Sky Valley" dyker ständigt upp på topplistor. Garcia låter lite besvärad när han svarar.
– Jo jag har hört allt det där snacket. Och visst blir man smickrad. Men det är en rätt stor grej. Jag tror snarare att sanningen är denna: Varje gång ett band lägger ner eller splittras eller när ett bands skivor inte går att få tag på längre så höjs värdet automatiskt. Det blir mer värdefullt. Själv är jag naturligtvis stolt över Kyuss arv. Att vi blev så stora som undergroundband och att vi la av i tid.
– Men för mig är Kyuss vad det är. Det förändrade inte mig som person. Jag är så normal som man kan bli. Jag har fru och två barn och jag går till jobbet som veterinär varje dag. Detsamma kan sägas om de andra som varit med i Kyuss. Jag försöker inte spela ödmjuk nu för jag värdesätter det vi gjorde något enormt. Men jag har svårt för när folk försöker upphöja Kyuss till något som det kanske ändå inte var. Men smickrad blir man ju naturligtvis.

På sin webbplats meddelade Kyuss Lives för någon månad sedan att kemin fanns där i replokalen och att det var lika bra att göra en ny skiva. Men när jag frågar hur planerna för den nya plattan ser ut så gör John Garcia klart för mig att det kommer att ta ett bra tag innan någon ny musik kan fästas på band i en studio.
– Vi har egentligen inga som helst konkreta planer för den här plattan. Det är mer ett principbeslut som vi har tagit att vi ska göra en skiva ihop. Men faktum är att vi först ska göra den här turnén som kommer att ta all vår tid fram till hösten. Sen ska både Brant och Nick ge ut sina skivor som de redan har spelat in med sina egna band. Och för egen del så ska jag sjösätta mitt eget projekt Garcia vs Garcia. Sen ska vi skriva ny musik och spela in en ny skiva som Kyuss Lives! Vi har inte satt ett slutdatum för det här utan har sagt att det får leva så länge vi själva känner att det ska leva. Och just nu känns det som att det innefattar en skiva. Men när det blir klart vet ingen idag.

Magnus Tannergren

Publicerad på Slavestate.se 2 februari 2011

Svart Kaffe - Historien om Skivbörsen

I veckans Svart Kaffe som sänds på söndag i Radio Eskilstuna 92,7 klockan 21.30 hör ni historien om Skivbörsen. Vi snackar skivsamlande, skivförsäljning, vinylskivor, väggdekorationer och mycket mer med ägaren Kenth Eriksson.

Och redan nu kan du höra hela programmet här:

Svart Kaffe skivbutiken by reflektor

Historien om Skivbörsen - snart i din radio.

I nästa Svart Kaffe som sänds den 6 februari (ca en vecka tidigare på webben) så ägnar vi en hel timme åt skivor och skivbutiker. Här får ni lite försmak!



Skivbörsen webbonus by reflektor