– Det skulle vara riktigt tunga gitarrer på skivan och det skulle fortfarande låta väldigt mycket Danzig. Så vi köpte in en massa gammal utrustning och riggade upp det så att allting blev så rått och primitivt som möjligt. Vi körde till och med en del av mina gitarrpålägg genom basriggen för att få tyngden i ljudet.
"Det har låtit precis som jag vill på varenda skiva och jag har aldrig gjort något egentligt avsteg från soundet vi hittade på den första plattan, om du frågar mig."
– Många säger att ljudet är organiskt och jag tycker att det är ganska roligt för alla mina skivor har spelats in analogt. Jag har aldrig använt en helt digital inspelningsstudio. Jag vill kunna gå in i en studio och se alla mikrofoner, det stora mixerbordet och rummet där man ställer upp trummorna. Jag vet att det går att spela in i kompisens vardagsrum nuförtiden med hjälp av datorer men jag är old school. Jag vill ha en riktig studio med riktiga grejer.
Hur vet du när det låter Danzig?
– På något sätt hör jag direkt när någonting låter som Danzig. Och allt jag gör måste ju låta så som jag förutsatt mig att Danzig ska låta. Det har låtit precis som jag vill på varenda skiva och jag har aldrig gjort något egentligt avsteg från soundet vi hittade på den första plattan, om du frågar mig. Den första skivan står i direkt samband med den senaste på alla sätt. Jag vill göra bra skivor som folk inte bara ska lyssna på när de kommer ut utan efter 20-30 år också. Och det verkar som att jag har lyckats.
En sjuk och skruvad hjärna
Glenn Danzig har ett stort kontrollbehov. Han har sin hand över allt som rör produktionen av en ny platta med Danzig. Det är Glenn som skriver all musik och text, bestämmer hur det ska låta, hur skivomslaget ska se ut såväl som allt promotionmaterial. Allting ges sedan ut av hans eget skivbolag Evillive som är en del av Danzigs imperium, vilket också innefattar serieförlaget Verotik. Ingenting bestäms av någon annan än Glenn Danzig.
– Det är jag som ligger bakom hela det grafiska materialet när det gäller Danzig men också på Verotik där jag ger ut tecknade serier. Allt du ser kommer från min sjuka, skruvade hjärna. Det är sånt här som jag tänker på jämt så jag hämtar allt stoff därifrån, säger Glenn med ett skratt.
– Det är en skrämmande tjuvtitt in i min värld.
Rim rimmar illa med Glenn
Texterna är något som alltid har fascinerat när det gäller Glenn Danzig ända sedan tiden med The Misfits fram till idag. Han skriver i grund och botten texter som är uppbyggda efter bluesens principer. Grundelementen är skräck, ensamhet, styrka, sex och ockultism. Jag försöker lirka med Glenn när det gäller texternas innehåll men han håller svaret om tematiken kort. Däremot talar han gärna om sitt sätt att skriva texter på.
– Jag har alltid skrivit på fri vers. Att det ska rimma har aldrig varit något jag brytt mig om. Rick Rubin var alltid på mig om mina texter när vi arbetade ihop och ville att det skulle vara rim överallt men jag sa bara att det låter bra ändå. Orden passar ihop utan att det rimmar.
– Om det blir en bra text som säger det jag vill och det låter bra när jag sjunger den så vad spelar det för roll om det rimmar eller inte? När det gäller innehållet i texterna så kommer det nog från samma förtappade ställe som bilderna vi pratade om förut. Så har det alltid varit.
Det har varit en relativt lång process för att få klart ”Deth red sabaoth”. Resultatet är dock bland det bästa Danzig presterat på femton år. Det är mörkt, tungt och låter väldigt mycket Danzig. Jag frågar hur arbetet med skrivandet och inspelningen har gått till.
– Den här skivan tog nästan två år att göra. Vi började så smått 2007 och vi har under korta perioder spelat in och sedan gått tillbaka och lyssnat och spelat in på nytt. Det har funkat jättebra och jag är nästan säker på att vi kommer att göra på det här sättet igen på nästa platta. Om det nu blir en nästa gång.
Under arbetet med sin egen musik tog sig Glenn Danzig också tid att sjunga in sin första duett. Detta tillsamman med Melissa Auf der Maur (ex. Hole, Smashing Pumpkins) på hennes nyligen utkomna soloskiva ”Out of our minds”. Resultatet blev ”Father’s grave”, en ballad där en kvinna talar med mannen som begravt hennes far. Det är en riktigt otäck skräckfilmskänsla i sången och Glenn Danzig är nöjd med resultatet.
– Melissa skickade en demo långt innan hon ens hade ett skivkontrakt men jag gillade verkligen låten och tyckte att det kunde bli något riktigt bra. Min dåvarande manager gillade inte alls idén men jag gör som jag vill och för mig handlade det inte om pengar på något sätt utan om en bra låt. Så vi träffades efter en av våra spelningar i New York och spelade in den. Hon verkar verkligen ha blivit nöjd med resultatet och det är jag med.
Har du några vidare funderingar på andra du skulle vilja sjunga duett med?
– Nej. Faktiskt inte.
"Om det kostar mig mer att spela in skivan än jag kan få tillbaka på den så känns det som om det inte är någon idé att göra det."
Kostar mer än det smakar
Glenn Danzig har vid ett flertal tillfällen antytt att det kommer att bli betydligt färre skivor i framtiden från Danzig. Det har delvis att göra med att andra saker pockar på Glenns intresse, som serieförlaget och diverse filmprojekt. Men det finns en sak som är än mer avgörande menar Glenn.
– Egentligen handlar det krasst sett om ekonomi. Om det kostar mig mer att spela in skivan än jag kan få tillbaka på den så känns det som om det inte är någon idé att göra det. Så ser verkligheten ut. Det är sorgligt men sant. Och jag vill som sagt inte spela in i en garderob, utan jag vill ha min studio.
– Som det ser ut nu har jag möjlighet att spela in ”Black aria III” som är mitt pågående projekt med instrumental musik under sommaren. Kanske finns det möjlighet till något mer. Jag kommer att ta en titt på tillståndet i musikindustrin framåt hösten och bestämma mig för hur Danzig kommer att arbeta vidare efter denna platta.
Det här med att kunna köpa musik på skiva verkar engagera Glenn ganska mycket. Han talar mycket om sin skivsamling och om hur den fysiska skivan är en viktig del av helheten och totalupplevelsen av musiken.
– Jag gillar fortfarande att kunna köpa skivor. Jag sysslar inte med nedladdning och jag hatar den usla kvaliteten på mp3-filer. De gör inte musiken någon rättvisa hur man än vrider och vänder på det. Det kanske passar andra men inte mig. Jag älskar att gå till skivaffären, känna på omslaget, bläddra i skivhäftet, titta på bilderna, studera omslagskonsten och se hur bandet ser ut, läsa texterna. Som skivsamlare är det verkligen viktigt för mig och det här kan man inte göra med en mp3-fil.
Älskar att spela live men hatar att turnera
Han är en upptagen man, Glenn Danzig. Så pass upptagen att han allt mer börjar undvika turnerande till fördel för att jobba på kontoret. Han har inget emot själva spelandet men det är bussåkandet, väntan och den allmänna tristessen som utgör 99% av tiden på turné han ogillar.
– Den bästa känslan i världen är att spela live framför en publik. Det är att studsa omkring på en buss i tolv timmar jag inte pallar med. Man sitter där och kan inte göra någonting. Allting stannar liksom upp. Jag vill jobba med något av alla de projekt jag har på gång och turnerandet stjäl helt enkelt för mycket tid från det som det ser ut idag. Men vi har spelat rätt mycket framför allt här i staterna de senaste åren. Det har varit korta svängar och jag har arrangerat det så att jag kan åka hem emellan spelningarna och jobba. Då funkar det faktiskt. Jag vet inte hur jag skulle få det att funka i Europa men på något sätt kanske vi kan få det att funka också. Jag skulle verkligen vilja spela mer i det forna östblocket.
I sommar har Danzig gjort två spelningar i Europa. Båda var på festivaler varav Sweden Rock Festival var en. Det var med blandade känslor som Danzig lät sig bokas dessa två datum.
– Vi har faktiskt nästan aldrig gjort några festivalspelningar. Nu gjorde vi Sweden Rock Festival och en festival i Finland. Det var en helt okej upplevelse för oss. Vanligtvis är det mest jobbigt och ett jäkla besvär. Men dessa två var riktigt roliga och publiken verkade uppskatta det hela. Det var rätt intressant att flyga till Tyskland för att sen ta en buss upp över Danmark och genom södra Sverige för att komma ut i ingenting där det var en enorm rockfestival med bara hårdrock. Så jag är glad att vi gjorde det.
Publicerat på Slavestate.se i juli 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar