Onsdag: Suprematistiskt svart kaffe

Jag befinner mig på ett museum var som helst. Det är den gamla vanliga blandningen av mediokert och helt okej konst.

Så plötsligt går jag in i ett av rummen längst in. Där väntar Louice Lusby Taylor. eller i alla fall hennes konst (se bild). Strikta fält i olika nyanser av dämpade färger kämpar om utrymmet på tavlorna. Det är vackert. Jag gillar den här typen av tavlor. Mark Rothko icke-geometriska färgfält hänger på två ställen hemma i vårat hus. Det är ingen slump. Och jag älskar Kazimir Malevitj nonfigurativa konst.

Två färgfält säger mer än allt landskapsmåleri i världen.

Tänk svart kaffe och vit sockerbit.

Jag ryser av välbehag.

Svart på vitt. Grått mot rött. Vitt på vitt.

En vän säger till mig att han inte begriper sig på konst. Att den får honom att känna sig dum eftersom han inte vet hur han ska förklara varför han gillar något. Vad som är rätt att gilla. Jag säger till honom att han ska glömma allt sånt där. Man ska låta konsten föra ett privat samtal med just dig. Skit i vad andra har sagt eller tycker. Mitt eget förhållande till den konst jag gillar är högst personligt. Det är en hemlighet mellan mig och de verk jag gillar. När jag besöker konstmuseumet i staden jag arbetar stannar jag alltid framför en viss tavla. Jag tänker inte berätta vilken. Det är vår hemlighet. Men den säger mig alltid något nytt.

Jag har visat den för andra. Dom har inte förstått.

Men så funkar konsten. Louice Lusby Taylors tavlor talade till mig igår. Och genom dessa talar även med Rothko och Malevitj i smyg genom historiens våglängder med varandra.

Och jag för samtal med dom alla.