Måndag: Att ge sina barn sunda förebilder

Det gäller att fostra sina barn så att de växer upp med sunda värderingar och vettiga förebilder. Alltså tar man med sonen på den stora utställningen om Kiss som går att beskåda i Köping av alla ställen på stadsmuséet fram till helgen.

Det är en fantastisk utställning som utgörs av samlaren Alexander Johanssons Kissprylar. Det är dockor, orginalskivor, instrument, bilder, flipperspel, pressklipp och mycket mer.

Sonen gillar Kiss. Det har jag sett till. Det var ganska lätt. Jag visade honom omslaget till "Destroyer" sen var han såld och Gene Simmons är utan tvivel favoriten med sina drakstövlar. Dom andra har "högklackat och strumpbyxor" och det är inte häftigt enligt E.

Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.

Respekt.

Det är en rätt talande situation som säger mycket om Kiss som fenomen. Hur den här superkommersiella gruppen som egentligen är helt och hållet en ren affärsstrategi kopplar samman fans från 4 år till någonstans i 50-årsåldern.

Själv har jag gillat Kiss sedan 1984 då jag såg videon till "Heavens on fire" där Gene har sin übercoola yxbas. Nu har jag äntligen sett den på riktigt. Kiss har funnits i mitt musiklyssnade liv sedan dess. Imagen, musiken och hela mytologin är oöverträffad i musikhistorien. Den håller till och med nu när man vet hur dom ser ut, att Kiss är en stor affärsdrivande maskin och att de sparka medlemmar och ersätter dem med nya i samma kostymer och smink.

Men Kiss är alltid Kiss. Någonting större än livet självt.

Det, mina vänner, är sann rock 'n' roll.