Ord som betyder något

Ett boktips

Jag läser Karolina Ramqvist nya roman "Alltings början". Den är bra. Man blir glad över den befriande känslan i den. En intressant och bra skildring av en ung människas övergång från barn till vuxen. Om frigörelse (En så sliten klyscha. Förlåt). Ett fantastiskt tidsdokument över Sverige och Stockholm under 1990-talets början. Att Karolina Ramqvist är en begåvad skribent visste jag och att hon hade potential att bli en riktigt bra författare såg man redan i debutromanen "More fire". Men här exploderar det. Läs den. Du behöver det.

Var befinner du dig? Egentligen?

"The world is in my head. My body is in the world."

Igår tittade jag på Babel på SVT. Daniel Sjölin möter Paul Auster. Det var ett bra samtal om Austes författarskap och ett varmt samtal. Sjölin utnyttjade sin beundran på ett behärskat sätt för att få kontakt. Och Auster verkade ärligt engagerad. Bland annat pratade dom om citatet från Auster ovan. Det är ett vackert citat som jag kommer att bära med mig länge som en sorts livsfilosofi.

Jag känner hur både läs- och skrivlusten växer.

Tyvärr har jag glömt min svarta anteckningsbok hemma.

Jag sorterar mitt bibliotek

Den har varit sorgligt eftersatt och ignorerad sedan vi flyttade ut bokhyllorna från vardagsrummet. Böckerna stoppades egentligen bara tillbaka på ett ungefär. Varje gång jag gått förbi den på senare tid har den sett allt mer förfallen ut. Vissen. 

Men nu har jag tagit tag i biblioteket här hemma. En radikal genomgång. Sortering och värdering. Hitta en logisk ordning. Återställer biblioteken i biblioteket. Beatbiblioteket. Samlingen med Bruno K Öijer. Amerikanska berättare med DeLillo och Roth. Feministisk litteratur. Bodil Malmsten. Biografierna över Ekelöf, Cornelis och Dagerman. Placerar ett torn med pocketböcker i mitten. Mia Skäringer hamnar av någon anledning ovanpå Ulf Lundell. I hyllan samsas Joyce Carol Oats med Stephen King som också står rygg mot rygg med Marcus Birro. Och musikböckerna. Dessa krönikor över rockhistoriens stora legender och tidevarv.  

När jag nu går förbi hyllorna fyller de mig åter med lugn och frid. Raderna av böcker jag läst är som en meditation.

Det är vänner som står där och viskar till mig.

Upptäck Gunnar Harding

Gunnar kan vara det närmaste äkta svensk beat vi kommit.

Tisdag. Birro. Goth. Höst.

Igår fick jag Marcus Birros nya roman "Att leva och dö som Joe Strummer" i brevlådan. En fantastisk titel. Jag har en soft spot för Marcus. Han lever sin dröm och tvekar inte att låta sitt hjärta blöda offentligt.

Den här romanen sägs vara en generationsroman för 70-talister. Jag och Marcus är lika gamla. Vi har ungefär samma referensramar i historien. Vi är barna v 80-talet och blev vuxna i början av 90-talet. Han levde dock ett annat liv i Göteborg då, betydligt destruktivare än mitt.

Men jag tror att jag kommer att uppskatta hans bok ändå eftersom han skriver om vår generation. Vår gemensamma samtid.

Det ska bli en spännande resa.

Här är förövrigt soundtracket till boken.

En komplett recension av boken kommer snart på Black Coffee Magazine.

Kultureliten vs Black Coffee: Varför är det miserabla alltid bäst?

Jag slölyssnar på Kulturradions program Biblioteket. Det kan vara ett av det mest deprimerande program man kan höra på svensk radio. Dammiga kulturkärringar som vältrar sig i litteratur som handlar om eländiga liv som "är fascinerande" och "intressanta". Berättelser om öden som involverar statligt förtryck, förnedring, missbruk, psykisk sjukdom och generellt elände är alla ämnen som alltid tas upp i detta eländiga radioprogram.

Sen har de mage att säga att det är ett program som ska stimulera till läsning.

Jag vill mest hacka mig själv i handleden med en slö gaffel där jag står och gör mat i godan ro.

Senast var det en intervju med den begåvade Sofi Oksanen. Hon hade massor med intressant att säga om samhället idag och om den estländska historien under Sovjetockupationen. Tyvärr drunknade allt detta i de synnerligen fåniga resonemang om elände och undergång som programledarna ägnade sig åt. På dem lät det som att allt hopp var ute och mörkret i detta nu höll på att förtära den stackars Sofi.

Egentligen handlar Oksanens författarskap om överlevnad. Och det är mycket möjligt att reportern ville lyfta fram detta i intervjun men producenten kunde inte låta bli att få det att låta tvärtom.

Det här är ingalunda något som bara den mossbeväxta kulturredaktionen på Sveriges Radio ägnar sig åt. Lyssnar du på dom som har det som jobba att prata om litteratur och läsning så handlar det i nio fall av tio om misär på något sätt.

Och när skrev en Augustvinnande författare en glad bok senast? Det vinnande koceptet är byggt på alkoholmissbruk, psykvårdsupplevelser, hemska uppväxthistorier, incest och förnedring.

Jag är så trött på att lyssna på kulturjournalister och bibliotekarier som sitter och blåser svart aska från bladen när de talar om sina favoritböcker.

Varför syns aldrig den livsglada litteraturen som handlar om passionen, njutningen och extasen av att leva?

Vem talar om litteraturen som har ett hjärta som bultar och pumpar varmt blod?