Fredag: 30.000 volt rakt genom huvudet (Svart kaffe blues)

Det sista hon gör innan hon kliver av tåget är att måla sina läppar. Det sista han gör är att dra handen genom håret och slå ihop sin bok. Jag känner efter om nycklarna ligger i fickan. Det gör jag alltid. Alla har sina vardagliga vanor.

Av gammal vana utser Gunnar Bolin till kulturkorrespondent för P1. Han ska rapportera från Kulturen. Var nu den kontinenten ligger. Kulturjournalistiken är inkontinent. Den pinkar ständigt på sig själv och ser lika förvånad ut som du och jag när det händer. All kultur är kissnödig.

Jag saknar redan imorgon. The Haunted på scen. Innan dess god mat och några kalla i gott sällskap. Detta innan våldet mot trumhinnorna som kommer att bli ljuvligt. Det var för länge sedan nu.

Stand up.
Face agony.
My life.
Can be more than a lie.
I pledge.
Allegiance to none.
My Life.
Is mine alone.

Kaffet flyter ut i ådrorna och lindrar. Låter koffeinet verka i det tysta. Igår körde jag ner fingrarna i den kalla marken och kände hur jorden fastnade under naglarna. Aldrig så vaken som då. Hittade en spindel stor som en tumme som vävde sitt nät mellan stenarna. Vi stirrade på varandra. Sen gick vi åt var sitt håll.

Solen bryter in genom fönstret. Jag ser partiklar flyta i luften. Det ser ut som en reva till ett universum. Sonen tittar fram under täcket och frågar om vi är lediga idag. Det är så tragiskt på något sätt att en fyraåring redan längtar till ledigheten. Är man fyra år så borde allt fortfarande vara en lek.

Vi syr fast vardagen alldeles för tidigt på våra barn.