Bilden av kultureliten

Det här landet har en samhällsdebatt som befolkas av ett gäng glada kulturschimpanser. Ett gäng skrikande typer som kastar sig över minsta lilla banan som kastas in i buren. Och som sen glatt går och gör sina behov i burens hörn.

Under hela hösten och vintern har jag slagits av den politika korrekthet som sitter som en tvångströja över varenda debattör man hört på radio och TV. Det finns en förmåga att lyckas säga massa saker på kortast möjliga tid om helt fel saker. Och det spelar ingen roll vad man debatterar. Den som skriker högst och har mest korrekt åsikt vinner.

Och nu menar jag inte att man man måste ha en radikal åsikt om vad det nu må vara. Nej vad jag menar är att man saknar visioner. Riktiga visioner baserade på en egen originell tanke.

Slår man upp tidningen idag så får man lätt uppfattningen att svensk samhällsdebatt idag handlar om integrationspolitik, infrastruktur, Björn Ranelid, Slussen i Stockholm, kungens sexvanor, Marcus Birro och kanske en och annan snösmocka.

Kanske är det själva debatten som är felfokuserad?

Men mest fel är det på dem som tjattrar. Ja jag pratar om landets ledarskribenter, twittermänniskor (den största apburen), de knastertorra litteraturgastarna, de skitviktiga kulturjournalisterna på de största morgontidningarna och ett gäng andra existenser som lurar i skuggorna och vill in i den stora buren.

Kan vi diskutera de verkliga problemen? Kan vi prata om varför folk känner sig allt mer isolerade och utanför istället för att uppröras över att folk med olika diagnoser gör hemska saker mot oskyldiga förbipasserande? Kan vi prata om det samhälle vi vill ha istället och vilken väg vi ska ta dit?

Kan vi diskutera hur vi ska uppnå kulturell, industriell och humanistisk framgång istället?

Fast mitt hopp om detta är ganska lågt ställt med tanke på det intellektuella material vi har att arbeta med.

Fortsättning lär följa...