Saker som inte lämnar mig ifred: Alien

Jag minns att jag tyckte att "Alien" (1979) var en rätt otäck historia. Speciellt slutet när Ripley ska fly från Nostromo. Rök, blixtrande ljus och en känsla av att monstret lurar bakom varje hörn. Den känslan finns dock i hela filmen.

Den första filmens stora styrka ligger i tempot. Det är en långsamt berättad historia med vardagliga bestyr och smutsiga miljöer. Rymdskeppet Nostromo påminner mer om ett ryskt kolkraftverk än om ett rymdskepp i framtiden så som vi har blivit vana att tänka på rymdskepp på film. Kanske beror det på att den amerikanska filmen på 70-talet var mer realistisk och arbetarklasshyllande. Samtida filmer som "Apocalypse now", "Deer hunter" och "All the presidents men" var samtidsskildringar som på många sätt speglade en verklighet som inte setts förut.

Och man kan kanske se "Alien" som en samhällskritisk film. Det är det stora anonyma bolaget som skickar besättningen mot döden. Det är lönesamtal i lunchrummet. Det är tjänstemän mot arbetare.

Och ett blodtörstigt monster.

Sigourney Weaver, Tom Skerritt (underskattad), John Hurt, Harry Dean Stanton (lysande), Yaphet Kotto (alltid bäst), Ian Holm och Veronica Cartwright är alla perfekta i sina roller.

Dessutom gillar jag faktiskt de tre uppföljarna som kommit fast av helt andra orsaker.