Sofia Coppolas "Lost in translation" från 2003 är en av 2000-talets bästa film. Platsen är Tokyo och Bob ska göra ett reklamjobb för japansk whiskey. Han är blasé på livet. Men så möter han Charlotte och vänskap uppstår.
Det är lite svårt att förklara vad det är som gör den här filmen så otroligt bra. Kanske är det fotot och musiken. Tokyo glimrar. Den stora staden är en lika stor huvudrollsinnehavare som personerna i dramat. Det myllrar av liv men ändå är ensamheten mest närvarande.
Kanske är det tempot och flödet. Filmen i sig fungerar som en reva in i verkligheten. Som om att vi av misstag råkat öppna en dörr och plötsligt befinner oss i en kedja av händelser som det inte var meningen att vi skulle vara med om.
Det är hur som helst en fantastisk film. Jag kommer på mig själv att tänka på den ofta. Den är som ett fint minne av en tid man längtar tillbaka till. Som det där samtalet man tänker ringa till en vän men som aldrig blir av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar