Måndag. Det enda som egentligen betyder något.

Jag mötte henne 1995. En vän till en bekant. Det var så där ovisst i början som det alltid är. Men vi enades till slut om att det var vi. Sen åkte hon till USA ett år. Jag väntade. När hon kom hem så vände hon nästan i dörren och åkte till Umeå ett år. Jag väntade.

Sen flyttade vi plötsligt till Linköping båda två och sedan dess har vi levt det här livet tillsammans.

Byggt hus. Fått barn.

Idag för två år sedan gifte vi oss.

Det var en småkylig dag men vi ville göra det utomhus. Under ett äppelträd omgivna av familj och alla vänner. Under cermonin läste Alex en dikt av Allen Ginsberg, Stefan spelade Coltranes "My one and only love" och Daniel och Maria spelade och sjöng Ulf Lundell. Sen kramade vi alla som någonsin betytt något för oss. En efter en.

Under middagen skrattade vi. Alex höll ett lysande tal om vår gemensamma ungdom som flytt tillsammans med vårat hår och om kärleken. WRQ spelade sitt första gig och alla dansade till Miles Davis.

Det var en oförglömlig kväll.

Och varje dag med min kära hustru och livskamrat de senaste två åren och de tretton åren innan dess har varit ren lycka.