Måndag. Shalalala....

När partiledare Åkesson äntrar scenen på SD:s valvaka så skanderar publiken hans namn följt av "Shalalala". Det går kalla kårar genom kroppen. Jag hoppas för ett ögonblick att de ska börja vifta med utsträckta högerarmar. Men det gör de inte.

Shalalala..

Det här landet lyckas inte rösta fram en klar majoritetsregering. Det största partiet fick drygt 30%. Inget block kan föra sin politik. Jag anar att det finns ett systemfel här. Kanske ska det block som defacto får flest röster per automatik få majoriteten i parlamentet? En andra valomgång? Jag vet inte. Men något måste göras...

Shalalala...

I hemkommunen går S framåt och får över 50% i fullmäktige. Ordningen i enpartikommunen Hallstahammar är återställd. Det beklämmande är att partiet inte direkt har gjort sig förtjänt av förtroendet. Politiskt har man inga visioner. Det är samma visa som vanligt. En politik som fört kommunen till ett läge där det saknas företag och arbeten. Det saknas framtidstro. Deras valkampanj bestod av ett dåligt skrivet informationsblad på dålig svenska som andades självgodhet. På torget har två sura sossegubbar stått och blängt på folk. Det gav partiet 50,4%.

Shalalala...

Jag definierar mig inte som höger eller vänster. Jag gör faktiskt inte det. Jag röstar pragmatiskt. Jag har röstat på alla möjliga partier oavsett färg de senaste valen. Nu vet jag varken ut eller in. Jag vill ha ett alternativ som strävar framåt och uppåt. Vi får se om fyra år. Eller möjligtvis tidigare...

Samtidigt ekar det genom dimman på perrongen.

Shalalala...