Torsdag. Sprak. Minusgrader. Brytningstid.

Redan igår kväll anade jag att det var på gång. Man såg vintergatan. Och runt den alla stjärnor. Månen reste sig i öster och Jupiter sjöng strax ovan horisonten i söder.

Fönstret mot universum stod vidöppet och jag kände mig viktlös. Minusgrader gör det med mig. Tar vikten från mina fötter.

Några timmar senare vaknar jag. De andra sover i sina sängar långt bort i sina drömmar. Termometern visar ett par grader under noll. Världen är insvept i dimma och frost. Månens skärva anas i väster strax innan solen utplånar alla spår.

Jag dyrkar den här tiden.

Jag dyrkar när luften rensas, höstens eld färgar träden och natthimlen gnistrar och sprakar.

Tiden då jordens axel balanserar upprätt för att sedan välta över in i vintern och vända oss bort från solen.

Det är brytningstiden.