Måndag. Livet som VHS-kassett.

Jag lägger örat emot och försker förstå samtiden. Det känns obekvämt. Jag känner inte igen skådespelare, gillar inte musiken och begriper inte hur unga människor tänker längre. Plötsligt känner jag mig gammal.

Det är tragiskt.

För första gången inser jag att jag inte längre är direkt ung.

Fast hjärnan är fortfarande 20 år gammal. Nu låter jag som en pensionär. Men så är det. Man stöter på människor som är födda i början på 90-talet i yrkesför ålder. Dom var knappt födda när jag var i tjugoårsåldern.

Livet börjar bete sig som ett VHS-band som man måste använda trackerfunktionen på för att få en någorlunda klar bild...