Saker som inte lämnar mig ifred: Kristian Lundbergs poesi

Handen är klar och ljus Hjärtat ett eget fäste

Jag sjunger om denna utplåning som vi delar mellan

varandra; nu: tiden som en dödslåga

Det händer att jag tänker mig Kristus som ett torn

Ett ljus som brinner ut; som tätnar mot natten

Det händer också att jag tror, verkligen inbillar mig

att jag kan skriva tillbaka det som är förlorat, som om

orden kunde täta, foga samman det som är brutet

Varumagasinen nere i hamnen står tomma mörka

Jag minns: tyngen, rädslan, smutsen

Det fanns dagar av närapå självlysande klarhet

Det finns dagar då jag verkligen tror att jag fanns

till intill dig, nära, som ett andetag Det finns dagar

när morgonen kommer glidande in och avslöjar

allt; stridens tecken, slaveriet som tvingar mig

in och tillbaka, som om jag ibland ändå kunde

vara fri

ur diktsamlingen "Mörkret skulle vara som ljuset"

Den skånska poeten och författaren Kristian Lundbergs poesi har snärjt sig i mitt medvetande allt sedan jag läste honom tillsammans med Malmöligan för 11-12 år sedan. Det finns en lätthet i dikten. En vardaglig mystik. Ett konkret språk. Ofta börjar dikten tidigt på morgonen. Alla sover. En hand. Ljuset. Kaffet. Vädret utanför. Bilder och tankar blandas till en sällsam poesi som fascinerar mig varje gång jag läser den.

Lyssna på Kulturradion Bibliotekets timslånga intervju med Kristian Lundberg.