Jag följde med sonen på familjegymnastik igår. Det kanske är allmänt känt att jag inte är världens mest atletiska person. Jag har undvikit motion aktivt sedan sista idrottslektionen på gymnasiet.
Så att säga att det var ett seriöst stort ögonblick igår när jag äntrade en gymnastiksal för första gången sedan 1990. Men vad gör man inte för barnen.
E var dock mer entusiastisk efter de inledande minutrarna. Ivrigt klättrandes, springandes och krypandes på diverse hinder, ringar och bommar.
Jag kanske inte bättrade på min kondition. Men det förbättrade min föräldrakänsla med 100%.
Och den känslan gör att man orkar vad som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar