Jag har med intresse följt debatten som startades av Göran Hägglunds debattartikel i DN för några veckorsedan där han hävdade att kulturen styrs av en elit som pratar över huvudet på "vanligt" folk. Den har rört om i svensk samhällsdebatt. Det måste man ändå ge Hägglund.
Nu sammanföll den med domen mot Anna Odell, nedtagningen av ett par tavlor i samband med ett EU-möte på Moderna Muséet och ett nyligen uppblossat bråk mellan Svenska Akademien och Kerstin Ekman i DN angående Rushdieaffären på 80-talet.
Dessutom upprörs folk och fä över att Malmö Stadsbibliotek slänger 20.000 böcker för att få plats med annat. En väldigt intressant diskussion kan man lyssna på i gårdagens Nya Vågen på P1. Bibliotekarierna ska dessutom röra sig bland låntagarna och aktivt erbjuda sin hjälp.
Jag skulle ge min högra hand för att få ha varit med på det personalmötet när den idén introducerades för den äldre genrationen i yrket. Konservativa är bara förnamnet....
Egentligen är hela den här vågen av nyttig kulturdebatt felkonstruerad i mina ögon. Den förutsätter nämligen att begreppet "kultur" står för någonting som flyter omkring i samhällspölen ensam och isolerad. Att "kultur" är något som endast en viss grupp ägnar sig åt samtidigt som andra inte gör det.
Jag vill hävda att kultur är något vi alla skapar och konsumerar. Kulturen finns på gatorna, på biblioteken, i konsthallarna, hemma i folks vardagsrum, i upplevelser och i möten.
Kulturen är samhällets blodomlopp.
Och utan blod är vi döda.
Så när diskussionen, som jag absolut tror är välmenad och nyttig, talar om "kultureliten" kontra "vanligt folk" så förstår jag den samtidigt som jag inte gör det. Kultur, eller ska vi kalla det våra gemensamma upplevelser, tillhör och berör oss alla.
Men det finns alltid dom som med oro försvarar sin kulturelitstatus. Jag stöter på dom nästan varje dag. Det är rätt dryga typer som alltid svingar sin goda smak som ett svärd. Dom har mutat in sin lilla plats i samhället och vägrar envist att gå ut och titta vad som finns utanför sitt Elfenbenstorns murar. De vill spendera all sin tid i sin skyddade verkstad som många kulturinstitutioner har blivit idag.
Och det samma kan sägas om många andra som inte tillhör detta skrå. Vanligt folk alltså.
Skulle dom gå ut och se sig omkring skulle dom hitta gatukonst överallt. Fria sammanslutningar av individer som varje dag skapar upplevelser i form av teater, bilder, dikter och annat väldigt lättbegripligt eftersom de talar direkt ur hjärtat.
Jag önskar att vi alla kunde bli hjärtats anarkister och slutar betrakta kulturen som ett vi-mot-dom. För så är det inte. Vi är alla kultur.
Det är summan av allt som gör de enskilda delarna så stor och det som definierar oss som människor.
Det får man aldrig glömma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar