"Rolling Stones har inga pannor bara hår och läppar".
Jan Gradvall skriver idag i DN om den nya boken "Apathy for the Devil" av den brittiske rockjournalisten Nick Kent. Kent är väl journalistikens svar på Iggy Pop kan man säga. Under 70-talet var det han som skrev de bästa reportagen om punken. Kanske för att han själv var en del av den.
Han var en skoningslös intervjuare och han knarkade lika mycket som dem han skrev om.
Det sägs att det inte fanns några raka skedar i tidningen NME:s redaktionskök under åren Kent jobbade där. Han värmde sitt heroin på dem.
Men det är inte för knarket man ska läsa Nick Kent tycker jag utan för hans sätt att skriva. Där alla andra försöker vara återhållsamma i sitt språk och med att lägga in värderingar i meningarna så gör Kent tvärtom. Texterna är pepprade med observationer, åsikter och roliga beskrivningar.
"Bono is music's answer to Tom Cruise. He is a guy who will spend 25 hours a day working and - apart from "One" and a few moments on Achtung Baby - I don't find U2 inspired and I never have. I understand why they're the toppermost of the poppermost - 'cos they're damn hard workers and they're smart and inclusive enough in the way they do business. And because they don't take drugs. Their central nervous systems have not been damaged."
Så skulle ingen svensk journalist våga skriva om Jocke Berg...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar