Just nu plöjer jag kapitlen om Public Enemy. Jag blir upprymd. Jag lyssnar inte mycket på hiphop men Public Enemy äger jag tre plattor med. Det är fantastisk musik. Musik med en mening.
Några dagar tidigare. Jag intervjuar Jaz Coleman i Killing Joke. Innan vi oturligt nog blir avbrutna av ett tekniskt fel hinner han berätta om känslan i London i slutet på 70-talet när den första vågen av punk ebbade ut och den andra rullade in från Ladbroke Grove. Rastas och punkare började skapa musik tillsammans.
Rytmen och budskapet. Ropet på hjälp. Styrkan som reste sig genom musiken. Överlevnad.
Jag tror inte att jag någonsn kommer att få uppleva en sådan kulturell rörelse. Jag känner tröttheten hos folk. Man orkar inte ta sig an vågen av komersiell och politisk dynga som sveper genom samhället. Det kanske låter negativt och svart. Men det är intrycket jag får.
Kanske är det för att inget gäller på liv eller död idag på samma sätt som då.
Visst blomstrar subkulturer runt om mig. Små enklaver av liv där kreativiteten och livsviljan finns i olika underbara former. Men dessa orkar aldrig växa sig större än som lokala utbrott av kulturyttringar.
Hiphopen började i ett gatuhörn i Brooklyn. Sen spred den sig som vågor utöver världen. Postpunken hade sitt epicentrum i centrala London. Därifrån spred sig skalvet runt klotet.
Jag hoppas att jag får uppleva något liknande.
Och att du är med mig då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar