En sedelärande historia om att åka tåg (vardagen är en flock blodtörstiga vargar)

Jag står på perrongen. Ett gäng äldre damer med skyltar hängandes runt halsen närmar sig. Något om ett tåguppror. Det visar sig att de företräder Jordens Vänner eller något sådant och de tycker att tågen ska funka för miljöns skull. Jag svarar att jag tycker att tågen ska funka för att man ska komma till jobbet och tackar vänligt men bestämt nej till deras pamflett som förmodligen är tryckt på papper från regnskogsträd.

Tanterna visar sig vara voodoohäxor.

För 20 minuter senare står jag som vanligt vid dörren på tåget när det rullar in på stationen i Kolbäck. Tåget stannar. Det pyser och klickar. Dörren öppnas. Men bara lite. En smal springa på fem centimeter. Jag knuffar till den. Inget händer. Svär högt och hastar genom tåget till andra ände och den andra dörren bara för att få se den slå igen precis när jag kommer fram. Sen rullar tåget ut från stationen mot Västerås.

Svär ännu högre. Tittar mig omkring efter ansvarig tågpersonal. Ingen syns till. Som vanligt. Jag börjar fundera över säkerheten. Har dom inte koll på hur dörrarna funkar?

Kommer till Västerås och tänker att kanske står någon utanför tåget som kan be om ursäkt, se till att jag får en biljett hem gratis eller bara är allmänt behjälplig. Ingen syns till. Resebutiken är belägrad av missnöjda Stockholmspendlare. Tåget hem går om fem minuter.

Inget annat att göra än att köpa en biljett hem.

Tänker att det var tur att jag stämplade pendlarkortet så att jag kan kräva tillbaka pengarna. Samtidigt som jag tänker den tanken upptäcker jag att jag har tappat pendlarkortet när jag rusade mot den fungerande dörren på tåget som tog mig ofrivilligt till Västerås.

Vardagen känns plötsligt som en flock blodtörstiga vargar som vill slita mig i stycken. Jag svär igen så högt att folk vänder sig om på perrongen. Jag svär igen. Helvete!

SJ är ett skämt. Jag är ett skämt. Allt är ett ont voodooskämt.

Mucka aldrig med ödet.