Welcome to my nightmare (Den förbannade bruksorten måste dö del 2)

Efter att jag skrev om bruksorten förra gången så har jag fått en del reaktioner. En del undrar varför jag bor kvar. En del påpekar att bruksorten finns även i storstan. Många hejar på.

Jag tror på den lilla orten. Småskaligheten. Det lilla samhället där man bryr sig om varandra. Där man kan få en samlad bild av hur ett samhälle mår. Det finns en enorm potiential och dynamik i det lilla samhället om man verkligen vill uträtta något.

Tyvärr innebär detta också social kontroll och en stark social konvention.

När man bor på en liten ort märkt av brukens hundraåriga arv finns det så enormt många regler att förhålla sig till. Det finns en hetero(e)normativitet som genomsyrar allt. Män är män som gör det män gör. Kvinnor är kvinnor som gör det kvinnor gör. Och sällan möts de två.

När man lyssnar på hur samtalen går handlar männens prat om hantverk, elräkningar, sport och bilar. Kvinnor pratar barn. Bara barn. Och om sina män och deras arbeten. Aldrig sina egna deltidsarbeten.

Det är så djupt tragiskt. Det är tragiskt eftersom det är vi själva som låter oss passa in i formen. Vi törs inte sticka ut. Vi törs inte eftersom då vet vi att snacket börjar gå och man riskerar att knuffas ut ur gemenskapen. Vi dansar fegt för varandra.

Och det är den här mentaliteten jag hatar så djupt och innerligt.

För den är grogrund för så mycket annat. Rasism. Homofobi. Trångsynthet, Intolerans. Bruksorten är oerhört odemokratisk efter som många inte ens vågar yttra en avvikande åsikt. Alla lallar med i den dominerande normens visa.

Och dom som inte lallar med dansar till pipan.