Who brought this world of sorrow? Who stole your tomorrow?

jag läser en intervju. ett citat. det triggar någonting. det har funnits där ett tag men det där citatet fick mig intresserad på riktigt. och sen tänker jag på ett annat citat som fungerat som ledstjärna en tid:

Who brought this world of sorrow?
Who stole your tomorrow?

och allt faller på plats. jag gör plötsligt något jag aldrig gjort förut.

jag läser ett partiprogram.

något jag svor på att aldrig göra. jag har flytt politik. jag har undvikit det medvetet. åsikter har jag haft men politik: nej. och för att citera ytterligare en text så har politik alltid varit skaka hand, skratta och le (vi vet att ni ljuger) för mig. men i takt med att demokratin kidnappats av mörka högermän så har det gnagt i mig.

jag måste ställa mig i ljuset.

alltså måste något jävla ställningstagande göras.

det är en ovan känsla. och djupt personligt. därför kommer jag inte att berätta eller argumentera. jag vet inte ens vad jag ska göra med allt det här. förmodligen bara vila i det och för en gångs skulle veta vad jag ska lägga för sedel i valurnan nästa år.

i en i övrigt dåraktig samtid så fanns det plötsligt en röst av vett och sans.

en sten föll från mitt hjärta.

Kulturens väsen är att vara föränderlig, utan förändringsbenägen kultur inga kulturella framsteg.

"Du som idag är kränkt av Disneys agerande (och SVT:s och invandrarnas och vilka du mer beskyllt för detta), tänk på att:

1. Disney gör vad de vill med sin produkt. Här handlar det om tre sekunder som klippts bort. Skulle de klippa bort 30 minuter så är det fortfarande deras produkt och deras val.
2. Kultur som krampaktigt håller fast vid maktstrukturer är inte kultur, det är propaganda.
3. Kulturens väsen är att vara föränderlig, utan förändringsbenägen kultur inga kulturella framsteg. Förändring sker ofta i samklang med rådande värderingar. Kultur som krampaktigt motsätter sig förändring enligt ovanstående är inte kultur, det är propaganda.
4. Det här måste sägas, om din upplevelse av julafton förstörs av att du inte får se tre sekunder av gamla unkna stereotyper, ja, då kan du inte ha någon vidare bra upplevelse av julen överlag."

Det var inte jag som sa det. Det var Jimmy Asklund. Punkt två och tre ska jag rista i sten. 

Den vitaste byn i Mälarträsket

Det är tragiskt att konstatera men jag lever i den vitaste byn i Mälarträsket. Här finns få människor med annan bakgrund än svensk, finsk eller möjligtvis från balkan. Nästan 8% röstade på SD i förra valet. Ytterst deprimerande siffror och fakta.

Men det finns ljusglimtar. Yngste sonens bästa vänner har namn som klingar både judiskt och arabiskt. Och i morse stod det en bastant kvinna med persiskt ursprung med sjal runt huvudet i hallen på förskolan och hälsade glatt på oss när vi kom. Jag har sällan blivit så trevligt bemött. Lillebror tittar stora ögon och ler.

Världen blir lite roligare när vi ser olika ut och kommer från olika platser. Jag skriver om det här som om det skulle vara en anmärkningsvärd händelse år 2012. Det borde inte vara det. Men i byn där jag bor är det tyvärr så. I den lokala mataffären hade vi länge en hylla med rubriken "Världens mat" där man placerade indisk och asiatisk mat. Ett tag stod det till och med tacos där. Pastan med tillbehör verkade dock vara väldigt svensk.

Men när Lillebror säger att pojken med det arabiska namnet är hans bästa kompis så känner jag mig hoppfull inför framtiden. Mångfalden kommer att segra.

Det måste den göra.

Jag kramar honom och säger att allt är okej.

Vi får bilderna från skolfotografen på vår äldste son. Det är hans första. Av någon konstig anledning blir jag gripen av dem. Han tittar på oss lite vilset. Han ser stor ut. Fast ändå så liten. Bilden blir ett glapp där vi ser in i hans verklighet där vi inte är med.

Han är en pojke som inte söker större samhörighet. Han håller sig till sina närmaste vänner och får ha välja själv så föredrar han ofta ensamheten.Han är nog vad som kallas en introvert personlighet. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Jag förstår mycket väl hans argument när vi undrar om allt är bra. Han säger att det är bra. Att han vill sitta avskilt och titta på. Tänka. "Natten är den bästa tiden" säger han. "För då har man så mycket tanketid".

Jag var sådan då och är sådan fortfarande. Jag känner igen den där exakta magkänslan när man blir tvingad till deltagande i ett sammanhang man helst vill slippa. Jag kramar honom och säger att allt är okej. Säger att "du gör rätt" samtidigt som jag försöker få honom att förstå att man nog måste spela med lite också. Samhället är inte anpassade för de introverta personligheterna. Man ska vara utåtriktad och sociala med alla. Det är så roligt att umgås med alla hela tiden.

Eller inte.

Som förälder vill man hjälpa sina barn att klara sig i livet. Men samtidigt vill man att de ska vara sig själva och ingen annans förväntningar. Det är en svår balansgång det där och jag svajar fortfarande på linan.

Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

Det är skillnad på folk och folk på tåg

Det har varit en del skriverier de senaste dagarna om tågmästaren som slängde av en elvaårig flicka på den stängda stationen i Kumla. Nog har väl sagts om det och jag har inte mycket att tillägga om detta förutom en enda sak.

När jag hörde nyheten första gången så flög omedelbart tanken genom mitt huvud att det säkert inte var en svensk som tågmästaren slängt av. Varför tänkte jag så?

Jo för under de tio år som jag pendlat och åkt tåg i jobbet (vilket är rätt mycket) så har jag lagt märke till en sak. Och det är att invandrare oftare får sina biljetter noggrannare kontrollerade av tågmästaren än "etniska" svenskar. Jag har vid flera tillfällen sett hur tågmästaren gått genom vagnen och slötittat på både pappersbiljetter och pendlarkort som ska kontrollviseras ombord utan åtgärd. Men så kommer han/hon fram till någon som pratar sämre svenska och är mörkare i hyn och då stannar han/hon omedelbart upp och ber att få titta på färdbevisen. Ofta med följdfrågan om var de klev på också. Sen går man vidare utan att kontrollera andra biljetter särskilt noga.

Nu säger jag inte att detta händer varje gång eller att SJ:s personal är rasistisk. Men jag säger att det finns ett mönster som upprepar sig tillräckligt många gånger så att jag har lagt märke till det.

Vad det beror på? Ingen aning.

Det är bara en observation från min sida.

Så jag blev inte så förvånad när jag hörde att det kanske var "språkförbistring" enligt SJ som var en av orsakerna till att tågmästaren slängde av flickan.

Jag blev mest ledsen.

Mitt gudlösa republikanska jag

Efter att ha tagit del av medieflödet igår så är jag allt jämt en övertygad humanist och republikan. Först hörde jag skolminister Jan Björklund slira ordentligt i Studio Ett om skollagen och skolavslutningarna. Han kunde inte ärligt försvara den sunda lagstiftning vi har som säger att skola och religion inte ska ha med varandra att göra. Debatten har rasat även i grannkommunen där skolchefen med den äran försvarat denna lag när han försökt komma överens med kyrkorådet om att låna lokaler för avslutningen men kyrkan vägrar om man inte får predika Guds ord. Då blir det inget säger skolchefen och så blir alla föräldrar arga och vill "bevara traditionen" att avsluta skolåret i kyrkan. En fullständigt rimlig önskan. På 1800-talet.

Jag har inget emot religion i sig. Men jag vill inte ha den i det offentliga samhället.

Så har vi kungen. Vad ska man säga. Hans framträdande igår var så fantastiskt dumt att jag häpnar. Ser ni inte att karln står och ljuger? Han svarar nekande men nickar samtidigt. Ett klassisk tecken på att någon ljuger. Ord och kroppspråk är i konflikt. Och här är det omedelbara problemet. Inte att han varit och tittat på nakna damer utan att ha står och ljuger för oss. Vår statschef. Och vi kan inte avsätta honom på ett demokratiskt sätt. Frågan är om han ljuger om något mer. Det kan vi ju inte veta. Och vi kan inte göra något åt det. Och där har ni problemet med monarkin förklarad i ett enkelt exempel.

Avsätt kungen. Befria Victoria. Inför republik.

Det är dags att lämna historien med kungar och Gudar bakom oss. Det hör till sagorna.

Saker som inte lämnar mig ifred: The Doors

Den som försöker påstå att slutet på 60-talet skulle handla om fred och kärlek ljuger. Det är någonting som 68-generationen vill sälja sitt arv med. Min uppfattning om den här tiden är att det handlar om uppbrott, revolt och faders- och modersmord. Det finns en otäck underton i alternativkulturen i främst USA under den här tiden. 60-talet är mer Velvet Underground, heroin och Charles Manson för mig än hippies, Woodstock och fri kärlek.

Och främst är 60-talet The Doors.

Bandet förkroppsligar mycket av detta otäcka samtidigt som The Doors är en ikonisk symbol för så mycket inom musiken och kulturen.

Improvisationsmusik, poesi, rock från skrevet, våld, mytologi. Allt har sin plats här. Jim Morrison är ett av våra heligaste självförbrännande helgon i den moderna rockmusikreligionen som vi alla mer eller mindre erkänner oss till. Och välförtjänt så.
Det kan mycket väl vara så att 60-talet vi tror att vi känner börjar 1967 då The Doors släpper sin första och bästa skiva. Och det är nog definitivt så att 60-talet dog i samma andetag som blev Morrisons sista i det där badkaret i Paris den 3 juli 1971.

Welcome to my nightmare (Den förbannade bruksorten måste dö del 2)

Efter att jag skrev om bruksorten förra gången så har jag fått en del reaktioner. En del undrar varför jag bor kvar. En del påpekar att bruksorten finns även i storstan. Många hejar på.

Jag tror på den lilla orten. Småskaligheten. Det lilla samhället där man bryr sig om varandra. Där man kan få en samlad bild av hur ett samhälle mår. Det finns en enorm potiential och dynamik i det lilla samhället om man verkligen vill uträtta något.

Tyvärr innebär detta också social kontroll och en stark social konvention.

När man bor på en liten ort märkt av brukens hundraåriga arv finns det så enormt många regler att förhålla sig till. Det finns en hetero(e)normativitet som genomsyrar allt. Män är män som gör det män gör. Kvinnor är kvinnor som gör det kvinnor gör. Och sällan möts de två.

När man lyssnar på hur samtalen går handlar männens prat om hantverk, elräkningar, sport och bilar. Kvinnor pratar barn. Bara barn. Och om sina män och deras arbeten. Aldrig sina egna deltidsarbeten.

Det är så djupt tragiskt. Det är tragiskt eftersom det är vi själva som låter oss passa in i formen. Vi törs inte sticka ut. Vi törs inte eftersom då vet vi att snacket börjar gå och man riskerar att knuffas ut ur gemenskapen. Vi dansar fegt för varandra.

Och det är den här mentaliteten jag hatar så djupt och innerligt.

För den är grogrund för så mycket annat. Rasism. Homofobi. Trångsynthet, Intolerans. Bruksorten är oerhört odemokratisk efter som många inte ens vågar yttra en avvikande åsikt. Alla lallar med i den dominerande normens visa.

Och dom som inte lallar med dansar till pipan.

Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.

Tisdag. Lets go!

Jag vet inte riktigt vad som den stora skillnaden mellan Sverige den 18 september och den 19 september är. Visst är det obehagligt att Sverigedemokraterna har kommit in i riksdagen. Men en viktig sak att komma ihåg är att det inte har hänt något. Egentligen. För uppenbarligen är det ca 300.000 människor i det här landet som länge har tyckt så här.

Och nu vet vi hur många det är. Och var de finns. På riktigt.

Så nu börjar det verkliga arbetet. Att visa att våran idé om hur samhället ska fungera är bättre än Sverigedemokraternas.

Klarar ni av det?

För det kan väl inte vara så svårt att motivera?

Ut på gata och gör skillnad.

Nu!

Fredag. Döden. Despoter. Diet. Doh!

Man hinner tänka många tankar när man blir stucken i armen och uppkopplad mot maskiner som mäter hjärtslag. Vad ska man göra annars när det enda man ser är ett landstingsägt tak och ett dåligt lysrör?

Plöstsligt dyker Thomas Östros grinande ansikte upp i mitt huvud och han väser som han alltid gör om sina bedömningar och ofinansierade skattesänkningar. Jag får valfeber. Utslag på kroppen. Har det varit extremt mycket valdebatt i år? Ja kanske det. Alla verkar lite mer aggresiva. Någon utbrast igår efter duellen mellan Mona och Fredrik att det var så skönt med en ideologisk debatt. Jag undrar om vi hörde sammam sak? Aldrig har väl just ideologier varit så ickenärvarande i debatten som i år.

Allt handlar bara om vem som kan placera de lånade pengarna bäst.

Maskinen surrar. Ljuset i taket flimmrar till.

Sen säger doktorn till mig att jag inte får äta stekt mat, starkt kryddad mat, fet mat eller gurka. Och märker jag att jag blir gul så ska jag omedelbart åka till akuten.

Doh!

Dags för hängslen och svångrem.

Måndag. Jämställda föräldrar.

Vänsterpartiet har tröttnat på att vänta. De vill dela föräldraförsäkringen lika för båda föräldrarna. En del av mig applåderar förslaget men jag håller inte med om metoden.

Jag tror inte att det går att skriva folk på näsan när det kommer deras föräldrarskap. Man kan inte tvinga mammor och pappor att ta ledigt på en bestämd tid. Jag tror för det första inte att det blir bra föräldrar av ett sådant förslag. För det andra så skulle det aldrig funka på små bruksorter där könsrollerna förtfarande är så djupt cementerade som de är. Faktum är att en skrämmande stor procentsats pappor avsäger sig föräldraskap för att mamman ska få alla dagarna i försäkringen.

Men andelen pappor som stannar hemma med sina barn ökar stadigt. Inte så fort som man kan önska kanske men det går åt rätt håll. Och det är där man måste öka insatserna. Ändra attityden så att pappor slipper höjda ögonbryn på BVC när man kommer med sina barn på kontroll.

Sen nämns det aldrig nog mycket att huvudproblemet många gånger är relaterat till inkomster.

Om lönerna var rättvisare skulle fler dela lika tror jag.

Barn, skola och kreativitet

Här sägs många kloka saker.

Onsdag: La dolce vita

Apelsinbonden: "Arten heter Benito"

Farbror Bosse: "Dolce, dolce!"

Folk skriver upprört på Facebook efter att ha sett Erik Gandinis utmärkta dokumentär "Videocracy" om Berlusconis Italien. Man upprörs över korruptionen, falskspelet och den allmänna svinaktigheten. Man upprörs över hur vidrigt det är att italienarna kan rösta på Silvio, hur italienarna kan acceptera nyfascisterna i parlamentet, hur italienarna låter maffian leva årtionde efter årtionde.

Visst är det hemskt?

Men man har inget problem med att åka till Italien på semester och pumpa in mer pengar i det italienska konkursboet. Det är ju så vackert där. Kulturen är så fin och maten... Ahhh maten! Har ni sett Solens mat? på SVT? Det verkar ju så äkta och gott. Närodlat. Bosse intervjuar bonden som ystar sin egen ost. "La dolce vita!" utbrister farbror Bosse medans han tuggar i sig av fårosten. "Viva Ill duce" säger bonden som står bredvid.

Sen funderar man lite på var man ska åka på semester. Thailand kanske? Ja med det verkar ju mysigt. Billg mat och sprit. Tjänstvilliga förtryckta thailändare som gör vad som helst för några kronor mer i dricks. I Bangkok rasar kravaller. Svenskarna får rådet att "ta det försiktigt" när man är där.

Ingen frågar varför kravallerna pågår.

Om diktaturen.

Så länge det är varmt, gott och billigt så kan svensken ha överseende med det mesta.

Till och med sitt eget samvete.

Tisdag: Kom, kom ta mig här ifrån

Sekunder minuter timmar och dagar
Tiden rinner iväg
Timmar dagar veckor och år
Vi slösar tid på ingenting

Vi jobbar i veckorna
Vi sliter som djur

Vi vill leka som ungar
Skratta dansa leva som kungar

- Coca Carola

Jag sitter i publiken som består till 80 % av kvinnor. Och 90 % av dem är över 55 år. Kulturkvinnor med page. På scen står Tove Olsson och framför monologen "Bitterfittan" baserad på Maria Svelands bok. Det är bra. Det är mycket bra. Det handlar om att vara fri från förväntningar av olika slag. Att vara sin egen. Jag antar att jag inte var den Sveland skrev boken till. Men jag kan ändå känna igen mig. Maria Svelands bok och Pontus Stenshälls monolog baserat på boken sätter fingret på den problematik vi 70-talister har.

Vi pratar i bilen på väg hem. Vi talar om att vår generation fastnat mellan 60- och 70-talet. Att våra föräldrar faktiskt är mer som sina föräldrar än man vill tro. Och när vi barn inte gör så som förväntas av oss så kolliderar generationerna.

Vi talar om våra barn. Hur kommer dom att se på oss? Vi som väljer att jobba mycket, att göra karriär på riktigt och helst införliva familjen i den. Inget utesluter det andra som det var förr. Hur kommer våra barn att värdera det? Kommer dom att göra revolt och hur blir då den revolten?

Vi kommer fram till att vi inte vill att barnen blir som 80-talisterna. Egocentrerade och fullständigt illojala mot alla utom sig själva (om man nu ska raljera lite).

Vi närmar oss byn. När vi kommer över krönet så sträcker sig Kolbäck över synfältet i mörket. Röken stiger stilla uppåt mot den milda marshimlen. I husen lever vi våra liv så som vi tror att vi vill ha det. Vi fostrar barnen, sorterar våra sopor, följer Melodifestivalen och skrattar åt Hollywoodfruarna. Dom som inte faller innanför ramen för det normala. Vi skrattar åt dom precis som vi skrattar åt de förståndshandikappade i en annan del av Köping. Vi skrattar åt dom för att vi tycker att de inte är normala som oss.

Kom igen. Innerst inne. Visst är det därför du skrattar? Vad du än säger.

Vi kommer hem. Farmor har nattat sonen som sover i sin säng. Vi öppnar dörren och tittar på honom. Underverket. Nu sover han och hämtar krafter efter dagens bravader som superhjälte. Liten sparkar under handen.

Huset skakar till av allt liv.

Allt liv som ska levas till fullo.

Tisdag: The system has failed. Love will prevail.

Jag står i en kö. Många främmande språk talas. Alla har mössan i hand. De söker jobb. Mitt ärende går fort. Påanmäld. Jag får sitta ner en stund. Blir hämtad. Får berätta om mina planer och tar mig genom nålögat. Ett möte bokas för att "prata framtid". Det hela känns sovjetiskt.

*

Ringer Telia. Frågar var min digitalbox har tagit vägen. Den skulle ha kommit före jul. Kvinnan i andra änden svarar att den kom till mig den i slutet av förra veckan. Nej, svarar jag. Jodå säger hon. Den ligger på Hemköp och väntar på dig. Jag frågar vilket Hemköp. Ja den på Stora torget i Linköping svarar kvinnan. Därifrån flyttade jag för över åtta år sedan säger jag.

Det blir tyst.

Ojdå, säger hon tillslut. Jag skickar en ny med prioriterad post säger hon och ber mig bekräfta adressen. Jag ska ha den hos mig på onsdag lovar hennes system.

*

Alla de här systemen och rutinerna kommer att ta kål på oss. Har ni tänkt på att nästan alla inrikes nyheter handlar om att systemen eller rutinerna inte fungerar? Folk får inga pengar på grund av att systemen har havererat. Samhället kan inte handskas med situationer som inte omfattas av klara rutiner.

Vi behöver inte tänka längre. Och när det krävs så uppstår en kris.

*

Mer snö föll under natten. Om tio veckor är det vår. När snösmältingen börjar om några veckor så kommer det att bli en magnifik. Det kommer att bli en störtflod av solvarmt vatten som kommer att skölja bort den här vintern. Sen kommer värmen.

*

Jag lägger handen på magen och väntar på ett tecken.

*

Jag har skrivit en krönika om kultur åt Eskilstuna Riksteaterförening. När jag lämnade in manus igår så fick jag följande reaktion som jag tyckte var så bra att jag måste dela med mig.

"Konsten kan förändra, förskjuta och få oss att byta perspektiv. Den kan få oss att göra uppror och samlas mot odemokratiska krafter. Konsten kan med sin kraft och estetik få oss att släppa på våra hämningar och flytta mentala barriärer, på gott och på ont. Den besitter en väldig kraft. Jag hoppas att så ofta som möjligt få upptäcka de storslagna stunderna i livet. "

Det var inte jag som sa det. Det var min polare Emil. Själva krönikan får ni läsa senare.

*

Vi ses på barrikaden.