Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.