Jag kramar honom och säger att allt är okej.

Vi får bilderna från skolfotografen på vår äldste son. Det är hans första. Av någon konstig anledning blir jag gripen av dem. Han tittar på oss lite vilset. Han ser stor ut. Fast ändå så liten. Bilden blir ett glapp där vi ser in i hans verklighet där vi inte är med.

Han är en pojke som inte söker större samhörighet. Han håller sig till sina närmaste vänner och får ha välja själv så föredrar han ofta ensamheten.Han är nog vad som kallas en introvert personlighet. Jag ser så mycket av mig själv i honom. Jag förstår mycket väl hans argument när vi undrar om allt är bra. Han säger att det är bra. Att han vill sitta avskilt och titta på. Tänka. "Natten är den bästa tiden" säger han. "För då har man så mycket tanketid".

Jag var sådan då och är sådan fortfarande. Jag känner igen den där exakta magkänslan när man blir tvingad till deltagande i ett sammanhang man helst vill slippa. Jag kramar honom och säger att allt är okej. Säger att "du gör rätt" samtidigt som jag försöker få honom att förstå att man nog måste spela med lite också. Samhället är inte anpassade för de introverta personligheterna. Man ska vara utåtriktad och sociala med alla. Det är så roligt att umgås med alla hela tiden.

Eller inte.

Som förälder vill man hjälpa sina barn att klara sig i livet. Men samtidigt vill man att de ska vara sig själva och ingen annans förväntningar. Det är en svår balansgång det där och jag svajar fortfarande på linan.

Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen

Storebror cyklar. Foto: Bloggägaren

Jag minns första gången våra blickar möttes. Han låg på bordet och fick navelsträngen avklippt av mig. Han tittade på mig med fast blick. Jag glömmer det aldrig. Den blicken gick rakt in mig. Den såg allting. I övrigt var han hjälplöst liten. Men blicken den var envis.

Det var snart sex år sedan.

Nu tränar vi på cyklingen. Han försöker hitta balansen och kanske framför allt koncentrationen. Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen. Helt på egen hand. Han vinglar till och jag är precis på väg att springa ikapp när han rätar upp sin cykel och fortsätter framåt. Allt längre bort. Och jag känner både stolthet och separationsångest samtidigt. Han har blivit så stor. Snart börjar han skolan.

Han stannar och står där precis där grusvägen svänger in bakom träden. Han vänder sig om och tittar på mig.

Det är samma envisa blick som för sex år sedan.

Sen skrattar vi.

"Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"

Vardagen har börjat. Hämtning och lämning på dagis. Åka tåg. Jobba 8 - 17.

Någon frågar: "Men ska barnen vara på dagis hela dagen?"
Jag svarar: "Ja." och märker att svaret tas emot med skepsis.
"Jaha..." svarar Någon.

Det pågår en tävling i samhället idag. Tävlingen går ut på att jobba så mycket som möjligt men ändå hämta barnen så tidigt som möjligt från dagis. Det finns en vanföreställning om att det inte är bra för barn att vara på förskolan. Att säga att ungarna ska vara på dagis på heltid är idag som att erkänna att man är en dålig förälder som bryr sig mer om att arbeta än att vara med barnen. Speciellt mammor drabbas av detta. Vi män, och speciellt här på bruksorten, drabbas inte lika ofta. Det är accepterat att vi inte tar lika stort ansvar för våra barn. En helt sjuk verklighetsuppfattning men så ser det ut.

Och det är naturligtvis helt fel.

Jag bryr mig om mina barn. Därför tycker jag att det är bra att barnen är på förskolan. Det är nämligen en pedagogisk verksamhet och inte bara förvaring av barn. Barnen lär för livet där. De lär sig sociala regler. De lär sig om hur världen fungerar. I bästa fall blir de väl förbereda för grundskolan sedan.
Jag litar på personalen på förskolan. De gör det bästa de kan av de knappa resurser som kommunen tycker att barnen är värda. Viljan och kompetensen finns där. Att deras chefer inte begriper något är en annan sak.

Mina barn gillar att vara på förskolan. De är glada när de kommer hem för de har varit med om saker där. Dom har lärt sig något nytt.

Men ändå kryper det dåliga samvetet på mig när frågan kommer.
"Hur länge är dina barn på dagis då?"

Sista veckan

Den sista veckan på föräldraledigheten. Jag har varit hemma i sex månader och uppfostrat barn. Jag har sett Lillebror växa från ett ganska hjälplöst spädbarn till en lite envis typ som nu stapplar omkring på egna fötter. Han pepkar på mig och säger "baba" och ler. Jag har sett hur Storebror vuxit och blivit just storebror. Det har varit en ynnest.

Snart börjar vardagens kvarn att mala igen. Det otvungna umgänget måste planeras lite mer.

Vet inte om jag gillar det egentligen.

Framtiden är en annan plats

Promenerar hem med Lillebror efter att ha lämnat Storebror på dagis. Vi går genom byn som verkar halvsova. Klockan är nio. När jag var ung var det fullt ställ här. Det dundrade från industrierna. Tågen gick oftare och det var mer folk ute och rörde sig. Eller minns jag fel? Jag tror inte det. Det finns inget postkontor längre. Ingen bensinmack. Biblioteket består av en filial som har öppet på sparsamma tider. Samhällsservicen är låg, mycket låg. Man känner sig lite övergiven faktiskt.

Lillebror tittar sig nyfiken omkring när vi går genom byn. Jag berättar för honom vad det är han tittar på. Jag vill berätta för honom hur det en gång var men låter bli. Det som är borta är borta. 

Framtiden är någonting annat.

En annan plats.   

Tickandet

Det är tyst och fridfullt när vi kommer till entrén. Den vänliga sköterskan talar lugnt och stilla med honom. Han gömmer sig bakom min rygg. Han ser liten och tunn ut i sin keps. Han vägs och lyssnas på. En sömnig doktor klämmer skinnet på hans mage för att se hur lite vätska han har i kroppen. Hans blick är nästan tom. Apatisk. 

Tjugo minuter senare får vi ett rum på avdelning 64. Barnkliniken. Han somnar nästan direkt när han lägger sig på sängen. Fyra dagar utan mat och knappt någon vätska. Det elaka magviruset knäckte honom till slut. Efter ett tag kommer sköterskan in med droppställningen och letar reda på venen och sätter i en infart. Han tittar fascinerat på plastslangen som kopplas till den lilla kranen på handen. Maskinen börjar ticka. Metodiskt förs vätska, socker och salt in i den lilla lilla kroppen. Han somnar om.

Jag ligger bredvid honom och lyssnar på maskinen och på klockan.

Sen somnar jag.

När vi vaknar har blicken fått tillbaka sitt fokus.

Ledig med barn

Lillebror började i fredags. Hela helgen bestod av överfulla blöjor och spontana uppkast. Och feber. Nu mår han nästan bra. Då börjar storebror...

Jag säger: du inte har upplevt det fantastiska livet med småbarn förrän du känner hur det rinner halvsmält maginnehåll ner över din rygg.




Men dom är söta också.

Hemmapappa 2.0

En dryg vecka kvar till föräldraledighet. Sex månader hemma med mina två söner. Ett mycket välkommet avbrott i den dagliga grottekvarnen. Jag känner att mitt huvud behöver den här pausen.

Sex månader. Vår, sommar och lite höst. Vi ska vara ute mycket. Bygga sandslott. Gräva i jorden. Bada. Gå barfota i gräset. Låta fantasin vara ledsagaren. Laga god sommarmat. Titta på när potatisen växer i landet. Leta mask. Vara glada.

Jag hoppas också att jag kan låta hjärnan tänka på andra saker som skrivande och åter skrivande. Sommarens kvällar är långa och ljusa. Umgås med vänner. Grilla. Leva ett liv i långsamt tempo.

Sex månader är inte en lång tid. Men tillräckligt lång tid för att hinna göra någonting helt annat.

Och snart börjar det.

Sent på natten

Jag sitter i väntrummet på barnakuten med Lillebror. Han rosslar och piper. Jag sitter där och tittar på människorna. Vi är tre föräldrar med barn som behöver lite omsorg. RS-virus, förkylningar och fallskador. Det råder ett märkligt lugn. Lillebror sover. Det viskas. "Vad är ni här för?" "Hur länge har han varit så?" "Nä men oj då!"

Sjuksyster springer i korridoren. Ler vänligt. Frågar om vi behöver något. Det är mycket empati och omtanke i rösten. Barnsjukvården har alltid varit bra tycker jag. Det snålas inte på resurserna när det gäller barnen.

En läkare springer mellan avdelningarna. Lite mer stressad. Lyssnar men är inte riktigt närvarande. Personsökaren piper. Telefonen ringer. Oavbrutet.

Barnen sover. Föräldrarna tittar på klockan. 02.15. Barnen sover och vi betalar den sömnen med vår vakenhet. Ett lågt pris. Lillebror får inhalera adrenalin och får med sig lite medicin hem. När doktorn lyssnar på lungorna tittar han först skeptiskt på henne och sen skrattar han och försöker stoppa stetoskopet i sin mun.

Sjuksystern ler när vi säger hej då, trötta och utmattade.

Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.

Måndag. Pedagogisk pappa. Galna män.

Mad Men fick en Emmy i natt för bästa serie. Det är tredje året i rad. Välförtjänt. Sällan har man sett en så genomtänkt produktion. Ett persongalleri med hur många bottnar som helst. Estetiskt fulländat. Känslan för tiden den utspelas i är påtaglig.

Vi har tjuvstartat på säsong fyra. Det gick inte att låta bli.

*

Höjden av tillfredställelse är att ta med båda sina barn ut i naturen och berätta att "det här trädet heter björk". Fyraåringen klättrar, undersöker och hittar pinnar. Tvåmånaderskillen sover. Jag känner mig enormt vuxen.

Tisdag. Ute tassar hösten runt. Jag dricker kaffet. Klockan tickar.

Vaknar. Det droppar på fönsterblecket. Vattnet börjar tränga ner i människorna igen. Än är inte hösten här. Men den anas i horisonten.

Båda barnen ler mot mig. Jag är omgiven av liv. Det är fantastiskt.

Kommer till jobbet. Dricker kaffe med konstnärer. Det är en helt annan höjd på taket här. Man slår inte i någonstans. Faktum är att jag inte tror att det går att slå i huvudet. Det är svindlande rymder runt om mig.

Kaffet är heligt.

Varje ögonblick ett altare.

Klockan tickar obönhörligt framåt. Tiden flyr från dig och mig. Jag stöter på en vän jag inte sett på 25 år. Plötsligt är han där. Jag ser bara tid som dragits genom våra ansikten. Vi var barn då. Nu är vi staplar av erfarenheter.

Sådana möten får mig att vakna till.

Kaffet är varmt. Tiden helig. Regnet en föraning.

Och barnens leenden en religion.

Onsdag: kråkor

Ett gäng kråkor sitter och kurar på ett hustak en bit bort. Regnet som håller på att tvätta bort dammet från sommaren får till och med de mest förhärdade fjäderfän att söka sig en stunds skydd.

Det är märkligt hur snabbt höstkänslan kom. Sommaren som var så lång och faktiskt inte slut än. Men när första jobbdagen kom så blåste det lite kyligare. Eller så inbillade jag mig det bara.

Jag sorterar om skivhyllan i min ensamhet. Lyssnar på skivor jag inte rört på ett tag. Upptäcker att jag saknat en hel del musik länge. Annan musik förstår jag inte varför jag har kvar. Man ska gallra sin samling likt en trädgård. Då mår den bättre och växer sig vackrare.

Den äldsta sonen bladdrar i telefonen om noshörningar, elefanter, linbanor och att han träffat Bamse. "På riktigt pappa, på riktigt!". Världen måste te sig fullständigt obegripligt fantastisk för en 4-åring. Tänk att få träffa Bamse. Och Lille Skutt.

Ikväll är alla hemma igen.

Tisdag: födelsedag

Idag fyller E fyra år. Det känns osannolikt. Det var ju nyss det hände. Sen lyfter jag upp honom och inser att det är en dryg meter och 18 kilo tung unge. Fyra år går väldigt fort.

Jag tänkte på det där när R föddes för två veckor sedan. Hur det kändes som om vi precis varit där på förlossningen. Allt var bekant. Men den resa som vi gjort sedan dess är lång och händelsrik. E har blivit ett barn som ställer krav, visar känslor och påverkar sin omgivning på så många sätt.

Nu är han dessutom storebror. En stolt sådan och vi får se egenskaper hos honom som vi aldrig sett förut på det här sättet. Stolthet. Kärlek. Svartsjuka. Ömhet.

Livet är på alla sätt bra just nu.

Så kom en till

Sent i söndagskväll föddes vår andra son. E hade rätt hela tiden. Han är nu världens stoltaste storebror.

R föddes efter trettio timmars förlossningsarbete och de bisarraste 48 timmarna i mitt liv. En trafikolycka och igångsatta värkar inom loppet av 5 timmar på lördagseftermiddagen.

Ett tag trodde jag allting var en skruvad dröm. Snart skulle jag vakna.

Men nu ett dygn efter R:s ankomst så känns allting fortfarande som en dröm men att det hela är sant råder det ingen tveckan om.

R och E.

Nu har vi två.

Måndag: Att ge sina barn sunda förebilder

Det gäller att fostra sina barn så att de växer upp med sunda värderingar och vettiga förebilder. Alltså tar man med sonen på den stora utställningen om Kiss som går att beskåda i Köping av alla ställen på stadsmuséet fram till helgen.

Det är en fantastisk utställning som utgörs av samlaren Alexander Johanssons Kissprylar. Det är dockor, orginalskivor, instrument, bilder, flipperspel, pressklipp och mycket mer.

Sonen gillar Kiss. Det har jag sett till. Det var ganska lätt. Jag visade honom omslaget till "Destroyer" sen var han såld och Gene Simmons är utan tvivel favoriten med sina drakstövlar. Dom andra har "högklackat och strumpbyxor" och det är inte häftigt enligt E.

Sonen kutar runt bland alla grejer och pekar ivrigt så fort Genes ansikte syns. Lite längre bort står ett gäng medelålers herrar och diskuterar. Jag tjuvlyssnar lite och inser att en av dem verkar ha sett Kiss redan under tidigt 70-tal i USA.

Respekt.

Det är en rätt talande situation som säger mycket om Kiss som fenomen. Hur den här superkommersiella gruppen som egentligen är helt och hållet en ren affärsstrategi kopplar samman fans från 4 år till någonstans i 50-årsåldern.

Själv har jag gillat Kiss sedan 1984 då jag såg videon till "Heavens on fire" där Gene har sin übercoola yxbas. Nu har jag äntligen sett den på riktigt. Kiss har funnits i mitt musiklyssnade liv sedan dess. Imagen, musiken och hela mytologin är oöverträffad i musikhistorien. Den håller till och med nu när man vet hur dom ser ut, att Kiss är en stor affärsdrivande maskin och att de sparka medlemmar och ersätter dem med nya i samma kostymer och smink.

Men Kiss är alltid Kiss. Någonting större än livet självt.

Det, mina vänner, är sann rock 'n' roll.

Fredag: 30.000 volt rakt genom huvudet (Svart kaffe blues)

Det sista hon gör innan hon kliver av tåget är att måla sina läppar. Det sista han gör är att dra handen genom håret och slå ihop sin bok. Jag känner efter om nycklarna ligger i fickan. Det gör jag alltid. Alla har sina vardagliga vanor.

Av gammal vana utser Gunnar Bolin till kulturkorrespondent för P1. Han ska rapportera från Kulturen. Var nu den kontinenten ligger. Kulturjournalistiken är inkontinent. Den pinkar ständigt på sig själv och ser lika förvånad ut som du och jag när det händer. All kultur är kissnödig.

Jag saknar redan imorgon. The Haunted på scen. Innan dess god mat och några kalla i gott sällskap. Detta innan våldet mot trumhinnorna som kommer att bli ljuvligt. Det var för länge sedan nu.

Stand up.
Face agony.
My life.
Can be more than a lie.
I pledge.
Allegiance to none.
My Life.
Is mine alone.

Kaffet flyter ut i ådrorna och lindrar. Låter koffeinet verka i det tysta. Igår körde jag ner fingrarna i den kalla marken och kände hur jorden fastnade under naglarna. Aldrig så vaken som då. Hittade en spindel stor som en tumme som vävde sitt nät mellan stenarna. Vi stirrade på varandra. Sen gick vi åt var sitt håll.

Solen bryter in genom fönstret. Jag ser partiklar flyta i luften. Det ser ut som en reva till ett universum. Sonen tittar fram under täcket och frågar om vi är lediga idag. Det är så tragiskt på något sätt att en fyraåring redan längtar till ledigheten. Är man fyra år så borde allt fortfarande vara en lek.

Vi syr fast vardagen alldeles för tidigt på våra barn.

Barn, skola och kreativitet

Här sägs många kloka saker.

Torsdag: lite om allt möjligt

Ikväll spelar Oskar Schönning jazz på kafé Kaka i Eskilstuna. Undertecknad spelar skivor i pauserna.

Arrangör är Memento.

Kom dit.

*

Såg Uppdrag Granskning på SVT om våldtäktsmannen i Bjärsta som får stöd av hela samhället. Trots att han blev fäld två gånger. Trots att han själv har erkänt vad han har gjort.

Det är Knutby på syra. Prästen tycker att killen är stark som kommer till skolavslutningen. Rektorn på skolan verkar ha noll koll på något. De vuxna innevånarna tror på allt de hör.

Jag undrar hur stämningen i Bjärsta är idag. De som bor på orten måste ju inse hur orimligt deras beteende är efter att ha sett sig själva på TV.

*

Sveriges Radio har fått en ny webbplats.

*

Grannar som först ser till att sonen kommer hem från dagis och sedan bjuder föräldrarna på middag när dom kommer hem från jobbet ska man vara rädd om.

*

Det knuffas, bökas och sparkas.

Tisdag: Fanboy

Jag kommer aldrig att bli en riktigt bra musikjournalist. I alla fall inte i den meningen att jag kommer att bli en Lester Bangs, Martin Carlsson eller Fredrik Strage. Jag blir alltid en 15-årig hårdrockare i ett pojkrum i Kolbäck när jag gör intervjuer med folk som jag lyssnat på sedan jag var, just det, 15 år.

Men det var nog inte ambitionen att bli en hårdhudad musikskribent som gjorde att jag runt 2002 skickade ut förfrågningar till alla möjliga hårdrockstidningar för att få skriva om musiken jag älskar.

Det var mer den kittlande tanken att kanske få prata med sina gamla hjältar.

Och det fick jag. Många av dom har jag fått kontakt med och gjort intervjuer med. Men så fort det har kommit till några av de riktigt stora så har jag blivit den där 15-åringen igen som knappt får ur sig frågor ibland bara för att jag inser vem det är jag sitter och pratar med.

Det kanske låter löjligt att en snart 40 år gammal man kan bli sån. Men sådan är jag. Att få ett telefonsamtal där en röst säger "Hi Magnus this is Blackie Lawless" en vanlig torsdagskväll hemma i Kolbäck får mig ur balans. Så är det. Jag blir Beavis. Jag blir Butt Head.

Igår hände det igen. Efter tre års uppehåll skulle jag göra min första hårdrocksrelaterade intervju med Exodus. Och de första två minuterna med Gary Holt gick utmärkt. Men plötsligt så tappade jag tråden helt och 15-åringen tittade fram. Jag tror att det var när Gary började prata om tidigt 80-tal och hur han och Kirk Hammett startade bandet i San Fransisco. Då kommer det liksom över mig att han är en legend och att han är en av dem som styrt hela mitt musiklyssnade. Plötsligt hör jag mig säga fåniga saker som "Oh that sounds really cool!" och andra lökiga klichéer.

Som tur är så hittade jag snart tillbaka till en någorlunda saklig och professionell ton och intervjun blev helt okej.

Fast jag älskar den där 15-åringen. Jag kan inte låsa in honom i källaren. Det skulle inte vara jag.
Om det gör att jag aldrig blir en riktigt bra musikjournalist so be it.

Det är det värt.