Det är tyst och fridfullt när vi kommer till entrén. Den vänliga sköterskan talar lugnt och stilla med honom. Han gömmer sig bakom min rygg. Han ser liten och tunn ut i sin keps. Han vägs och lyssnas på. En sömnig doktor klämmer skinnet på hans mage för att se hur lite vätska han har i kroppen. Hans blick är nästan tom. Apatisk.
Tjugo minuter senare får vi ett rum på avdelning 64. Barnkliniken. Han somnar nästan direkt när han lägger sig på sängen. Fyra dagar utan mat och knappt någon vätska. Det elaka magviruset knäckte honom till slut. Efter ett tag kommer sköterskan in med droppställningen och letar reda på venen och sätter i en infart. Han tittar fascinerat på plastslangen som kopplas till den lilla kranen på handen. Maskinen börjar ticka. Metodiskt förs vätska, socker och salt in i den lilla lilla kroppen. Han somnar om.
Jag ligger bredvid honom och lyssnar på maskinen och på klockan.
Sen somnar jag.
När vi vaknar har blicken fått tillbaka sitt fokus.
Det riktigt river i kroppen när jag läser det här. Åh vad skönt att han är på väg tillbaka. Hoppas ni får komma hem snart.
SvaraRaderaVi var hemma vid lunch dagen efter. Nu är han återställd.
SvaraRadera