Jag sitter i väntrummet på barnakuten med Lillebror. Han rosslar och piper. Jag sitter där och tittar på människorna. Vi är tre föräldrar med barn som behöver lite omsorg. RS-virus, förkylningar och fallskador. Det råder ett märkligt lugn. Lillebror sover. Det viskas. "Vad är ni här för?" "Hur länge har han varit så?" "Nä men oj då!"
Sjuksyster springer i korridoren. Ler vänligt. Frågar om vi behöver något. Det är mycket empati och omtanke i rösten. Barnsjukvården har alltid varit bra tycker jag. Det snålas inte på resurserna när det gäller barnen.
En läkare springer mellan avdelningarna. Lite mer stressad. Lyssnar men är inte riktigt närvarande. Personsökaren piper. Telefonen ringer. Oavbrutet.
Barnen sover. Föräldrarna tittar på klockan. 02.15. Barnen sover och vi betalar den sömnen med vår vakenhet. Ett lågt pris. Lillebror får inhalera adrenalin och får med sig lite medicin hem. När doktorn lyssnar på lungorna tittar han först skeptiskt på henne och sen skrattar han och försöker stoppa stetoskopet i sin mun.
Sjuksystern ler när vi säger hej då, trötta och utmattade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar