Saker som inte lämnar mig ifred: The Doors

Den som försöker påstå att slutet på 60-talet skulle handla om fred och kärlek ljuger. Det är någonting som 68-generationen vill sälja sitt arv med. Min uppfattning om den här tiden är att det handlar om uppbrott, revolt och faders- och modersmord. Det finns en otäck underton i alternativkulturen i främst USA under den här tiden. 60-talet är mer Velvet Underground, heroin och Charles Manson för mig än hippies, Woodstock och fri kärlek.

Och främst är 60-talet The Doors.

Bandet förkroppsligar mycket av detta otäcka samtidigt som The Doors är en ikonisk symbol för så mycket inom musiken och kulturen.

Improvisationsmusik, poesi, rock från skrevet, våld, mytologi. Allt har sin plats här. Jim Morrison är ett av våra heligaste självförbrännande helgon i den moderna rockmusikreligionen som vi alla mer eller mindre erkänner oss till. Och välförtjänt så.
Det kan mycket väl vara så att 60-talet vi tror att vi känner börjar 1967 då The Doors släpper sin första och bästa skiva. Och det är nog definitivt så att 60-talet dog i samma andetag som blev Morrisons sista i det där badkaret i Paris den 3 juli 1971.