Saker som inte lämnar mig ifred: The Doors

Den som försöker påstå att slutet på 60-talet skulle handla om fred och kärlek ljuger. Det är någonting som 68-generationen vill sälja sitt arv med. Min uppfattning om den här tiden är att det handlar om uppbrott, revolt och faders- och modersmord. Det finns en otäck underton i alternativkulturen i främst USA under den här tiden. 60-talet är mer Velvet Underground, heroin och Charles Manson för mig än hippies, Woodstock och fri kärlek.

Och främst är 60-talet The Doors.

Bandet förkroppsligar mycket av detta otäcka samtidigt som The Doors är en ikonisk symbol för så mycket inom musiken och kulturen.

Improvisationsmusik, poesi, rock från skrevet, våld, mytologi. Allt har sin plats här. Jim Morrison är ett av våra heligaste självförbrännande helgon i den moderna rockmusikreligionen som vi alla mer eller mindre erkänner oss till. Och välförtjänt så.
Det kan mycket väl vara så att 60-talet vi tror att vi känner börjar 1967 då The Doors släpper sin första och bästa skiva. Och det är nog definitivt så att 60-talet dog i samma andetag som blev Morrisons sista i det där badkaret i Paris den 3 juli 1971.

Onsdag: Harru en cigg?

Sedan tidigt i somras har vi tittat på Mad Men hemma. Nästan varje kväll. Snart har vi avverkat den tredje säsongen och funderar på hur man ska stå ut tills säsong fyra blir tillgänglig i sin helhet.

Det är en lysande serie som kvalar in på listan som redan har The Wire, Hill Street Blues, Six Feet Under, Simpsons och Homocide som stadiga platsinnehavare. Man älskar och hatar Don Draper, man vill vara Roger Sterling fast ändå inte, man lider med Slavatore, man sympatiserar med Betty Draper, hejar på Peggy Olsen...

Och allting var snyggare på 60-talet eftersom man trodde att vi snart skulle flytta till månen.

Nu ska jag rätta till slipsen, tända en cigg, ta ett glas whiskey och fortsätta jobba.

Låtar som räknas: Bob Dylan - Masters of war

Bob Dylans orginalversion på plattan "The Freewheelin' Bob Dylan" från 1963 är fullständigt magisk. Trots sitt helt avskalade akustiska arrangemang så är den oerhört mäktig. Det är kanske främst budskapet som gör att man minns den.

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Dylan pekar på krigsherrarna och kastar sina anklagelser i strof efter strof likt molotovscocktails. Han säger att han ser deras föräderi och ondska. Han ser lidandet de orsakar. Och han hatar det han ser. Dylan har sagt att han sällan har önskat livet ur någon i en sång men i den här så gör han det.

And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand o'er your grave
'Til I'm sure that you're dead

Som dokument över sin tid är den här låten så nära en perfekt bild man kan komma det tidiga 60-talet. Det kalla kriget hade börjat och militärens makt var starkare än någonsin. Och i USA:s inblandning i Vietnam blev allt större.

Protestsångaren Bob Dylan stod 1963 på toppen av sin karriär. Några år senare skulle han krossa bilden av sig själv i tusen bitar.

Egentligen är det inte Dylans version som drog min uppmärksamhet till den här låten. Istället var det Pearl Jam-sångaren Eddie Vedders framförande på Dylans 30-årsjubileumskonsert 1992. Han gjorde den med en sådan skärpa och koncentration att TV-apparaten höll på att ta eld.