Det hände nyss. Inte på svartvita filmrullar.

Denna och fler (hemska) bilder från Balkankriget kan du se här

60-talet hade Vietnam. Vi hade kriget i forna Jugoslavien. När jag tänker tillbaka på det tidiga 90-talet då jag och min generation fick vår världsbild allt klarare för oss så inser jag nu betydelsen av kriget på Balkan. För det var det kriget och inte George Bush d.ä krig mot Saddam som formade mig. Till byn kom det flyktingar från fasorna i Sarajevo. Jag blev vän med en av dem som praktiserade på vår närradiostation. Jag spelade in en jingel där jag gör en stations-id på bosniska. Vi talade om allt annat än kriget.

Bara en gång samtalade vi om det. Det var när vi hörde på radion om fredsavtalet i Dayton. Han såg inte lättad ut. Han var inte glad. Hans ansikte visade bara sorg.

Krig är sorg.

Det som hände där borta påverkade vår världsbild. Mellan 130.000 - 150.000 människor dog i kriget. Man gjorde etniska rensningar. Belägrade Sarajevo i fyra år och sköt ner oskyldiga människor med prickskyttar och granatkastare.

Kristna mot muslimer. Religion mot religion.

Det hände nyss. Inte på svartvita filmrullar.

Det kommer alltid att finnas där i mitt medvetande.

Och se gärna Två på resa som sändes nyligen där filmaren Erik Gandini tar med sig vännen och kollegan Tarik Saleh tillbaka till Sarajevo 20 år efter att han var där senast. Mitt under belägringen. 

Ni kan se det på SVT Play

Låtar som räknas: Bob Dylan - Masters of war

Bob Dylans orginalversion på plattan "The Freewheelin' Bob Dylan" från 1963 är fullständigt magisk. Trots sitt helt avskalade akustiska arrangemang så är den oerhört mäktig. Det är kanske främst budskapet som gör att man minns den.

Come you masters of war
You that build all the guns
You that build the death planes
You that build the big bombs
You that hide behind walls
You that hide behind desks
I just want you to know
I can see through your masks

Dylan pekar på krigsherrarna och kastar sina anklagelser i strof efter strof likt molotovscocktails. Han säger att han ser deras föräderi och ondska. Han ser lidandet de orsakar. Och han hatar det han ser. Dylan har sagt att han sällan har önskat livet ur någon i en sång men i den här så gör han det.

And I hope that you die
And your death'll come soon
I will follow your casket
In the pale afternoon
And I'll watch while you're lowered
Down to your deathbed
And I'll stand o'er your grave
'Til I'm sure that you're dead

Som dokument över sin tid är den här låten så nära en perfekt bild man kan komma det tidiga 60-talet. Det kalla kriget hade börjat och militärens makt var starkare än någonsin. Och i USA:s inblandning i Vietnam blev allt större.

Protestsångaren Bob Dylan stod 1963 på toppen av sin karriär. Några år senare skulle han krossa bilden av sig själv i tusen bitar.

Egentligen är det inte Dylans version som drog min uppmärksamhet till den här låten. Istället var det Pearl Jam-sångaren Eddie Vedders framförande på Dylans 30-årsjubileumskonsert 1992. Han gjorde den med en sådan skärpa och koncentration att TV-apparaten höll på att ta eld.