Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen

Storebror cyklar. Foto: Bloggägaren

Jag minns första gången våra blickar möttes. Han låg på bordet och fick navelsträngen avklippt av mig. Han tittade på mig med fast blick. Jag glömmer det aldrig. Den blicken gick rakt in mig. Den såg allting. I övrigt var han hjälplöst liten. Men blicken den var envis.

Det var snart sex år sedan.

Nu tränar vi på cyklingen. Han försöker hitta balansen och kanske framför allt koncentrationen. Plötsligt tar han fart och försvinner allt längre ner på vägen. Helt på egen hand. Han vinglar till och jag är precis på väg att springa ikapp när han rätar upp sin cykel och fortsätter framåt. Allt längre bort. Och jag känner både stolthet och separationsångest samtidigt. Han har blivit så stor. Snart börjar han skolan.

Han stannar och står där precis där grusvägen svänger in bakom träden. Han vänder sig om och tittar på mig.

Det är samma envisa blick som för sex år sedan.

Sen skrattar vi.

De käkar svamp på reklambyrån...

Första dagen av föräldraledighet. Förmiddagen bestod av fika. Den fikan resulterade i två inbjudningar till ytterligare fika. En redan i eftermiddag. Det kan mycket väl vara så att när detta är över så får bloggen byta namn från kaffe till te.

*

Såg "The Social Network" i helgen. Välspelad och välskriven men jag undrar lite över vilkan poäng David Fincher ville få fram. Att Mark Zuckerberg är lätt autistisk? Att Harvard är en institiution som bör bombas bort från jordklotets yta? Att alla vill ha mycket pengar? Att knark är gott?

*

Steve Earle har gjort det igen.

*

Har de som gjort ComHem-reklamen ätit svamp? Något har de i alla fall tagit för att göra något så uselt. Och framför allt så tycker jag att vi ska känna oss förolämpade som tittare när reklmabyråerna utgår från att de som tittar är metalt efterblivna. För det är det dom gör...

*

Det ska bli intressant att följa Radio 1 öde. Kan man driva radiokanal med bara prat och ingen Shakira eller E.M.D? Jag hoppas men är inte så optimistisk. Än kan man sova lungt i radiohuset på Gärdet. 

*

Sa någon att det var kaffe?

Sent på natten

Jag sitter i väntrummet på barnakuten med Lillebror. Han rosslar och piper. Jag sitter där och tittar på människorna. Vi är tre föräldrar med barn som behöver lite omsorg. RS-virus, förkylningar och fallskador. Det råder ett märkligt lugn. Lillebror sover. Det viskas. "Vad är ni här för?" "Hur länge har han varit så?" "Nä men oj då!"

Sjuksyster springer i korridoren. Ler vänligt. Frågar om vi behöver något. Det är mycket empati och omtanke i rösten. Barnsjukvården har alltid varit bra tycker jag. Det snålas inte på resurserna när det gäller barnen.

En läkare springer mellan avdelningarna. Lite mer stressad. Lyssnar men är inte riktigt närvarande. Personsökaren piper. Telefonen ringer. Oavbrutet.

Barnen sover. Föräldrarna tittar på klockan. 02.15. Barnen sover och vi betalar den sömnen med vår vakenhet. Ett lågt pris. Lillebror får inhalera adrenalin och får med sig lite medicin hem. När doktorn lyssnar på lungorna tittar han först skeptiskt på henne och sen skrattar han och försöker stoppa stetoskopet i sin mun.

Sjuksystern ler när vi säger hej då, trötta och utmattade.

Den förbannade bruksorten måste dö.

Plötsligt sitter jag i ett rum fullt av mammor. Vi väntar på att våra barn ska bli klara på Bamsegymnastiken. Jag har lillebror med mig som nyfiket tittar sig omkring. Jag säger hej, och försöker vara allmän trevlig.

Inga andra pappor syns till.

Jag känner mig lite utanför. Mammorna pratar barn. Bara barn. Och sjukdomar. Jämför magsjukor. Försöker kartlägga vattkoppornas härjningar. Beskriver blesyrer. Papporna nämns i förbifarten och varje mening avslutas med ett konstaterande att "Johan/Markus/Anders jobbar ju så mycket" med en ursäktande ton. De andra mödrarna skrattar igenkännande och sympatiserande. Jag funderar på att räcka upp handen och säga att jag är här. Men jag ångrar mig. Känner mig som ett UFO.

Mammornas liv finns inte. Bara barnens.

Det är den här förbannade bruksorten och den här fruktansvärda bruksmentaliteten. Pappa jobbar inom industrin. Mamma jobbar deltid inom vården/handeln. Så ser det ut i byn där jag bor. Så har det alltid sett ut. När man som man tar ansvar för sina barn betraktas man som en avvikelse. BVC-sköterskan tittar överraskat upp när man kommer dit med ungarna. Undrar var mamman är. När man säger att man tänker vara föräldraledig i sex månader undrar alla vad mamman gör. När man ställer en fråga om dagis när man lämnar eller hämtar rycker personalen till som om man hotat dem (På vår förskola ska man faktiskt börja jobba med "det här som kallas genus" nu. Oklart hur och när dock).  

Ibland känner man sig ganska ensam som pappa här i byn.

Den förbannade bruksorten.

Den måste dö.

Tisdag: Kom, kom ta mig här ifrån

Sekunder minuter timmar och dagar
Tiden rinner iväg
Timmar dagar veckor och år
Vi slösar tid på ingenting

Vi jobbar i veckorna
Vi sliter som djur

Vi vill leka som ungar
Skratta dansa leva som kungar

- Coca Carola

Jag sitter i publiken som består till 80 % av kvinnor. Och 90 % av dem är över 55 år. Kulturkvinnor med page. På scen står Tove Olsson och framför monologen "Bitterfittan" baserad på Maria Svelands bok. Det är bra. Det är mycket bra. Det handlar om att vara fri från förväntningar av olika slag. Att vara sin egen. Jag antar att jag inte var den Sveland skrev boken till. Men jag kan ändå känna igen mig. Maria Svelands bok och Pontus Stenshälls monolog baserat på boken sätter fingret på den problematik vi 70-talister har.

Vi pratar i bilen på väg hem. Vi talar om att vår generation fastnat mellan 60- och 70-talet. Att våra föräldrar faktiskt är mer som sina föräldrar än man vill tro. Och när vi barn inte gör så som förväntas av oss så kolliderar generationerna.

Vi talar om våra barn. Hur kommer dom att se på oss? Vi som väljer att jobba mycket, att göra karriär på riktigt och helst införliva familjen i den. Inget utesluter det andra som det var förr. Hur kommer våra barn att värdera det? Kommer dom att göra revolt och hur blir då den revolten?

Vi kommer fram till att vi inte vill att barnen blir som 80-talisterna. Egocentrerade och fullständigt illojala mot alla utom sig själva (om man nu ska raljera lite).

Vi närmar oss byn. När vi kommer över krönet så sträcker sig Kolbäck över synfältet i mörket. Röken stiger stilla uppåt mot den milda marshimlen. I husen lever vi våra liv så som vi tror att vi vill ha det. Vi fostrar barnen, sorterar våra sopor, följer Melodifestivalen och skrattar åt Hollywoodfruarna. Dom som inte faller innanför ramen för det normala. Vi skrattar åt dom precis som vi skrattar åt de förståndshandikappade i en annan del av Köping. Vi skrattar åt dom för att vi tycker att de inte är normala som oss.

Kom igen. Innerst inne. Visst är det därför du skrattar? Vad du än säger.

Vi kommer hem. Farmor har nattat sonen som sover i sin säng. Vi öppnar dörren och tittar på honom. Underverket. Nu sover han och hämtar krafter efter dagens bravader som superhjälte. Liten sparkar under handen.

Huset skakar till av allt liv.

Allt liv som ska levas till fullo.